För dig som redan är övertygad om att svenskt rättsväsende i enlighet med politiskt korrekta filosofier på det hela taget är riggat till förmån för det välfärdsindustriella komplexets klienter och till nackdel för dess finansiärer – nettoskattebetalarna – så är den här texten inget att besvära sig med. Den är skriven för dig som kanske misstänker att det ligger till på det viset men vill ha mer kött på benen innan du skaffar dig en uppfattning. Detta är ingen fullständig bevisning – hur skulle en sådan se ut? – men kanske ett talande indicium. I varje fall är det juridiskt finlir för nördar. Texten baseras dels på professor Marcus Radetzkis rättsutredning, dels på vad jag själv lyckats tänka ut.

Det handlar om skadeståndet till den från Syrien invandrade mannen som dömdes för våldtäkter och andra brott, satt i fängelse ett tag och sedan fick fram papper – falska eller kanske inte – på att han var yngre än vad som antagits och därför skulle ha dömts till kortare straff. Eftersom han suttit av mer tid än det förkortade straffet anser lagen att han lidit skada. För detta skäms staten och Justitiekanslern tilldömer brottslingen 840 000 kronor.

Att den som felaktigt frihetsberövas av staten ska ha någon sorts kompensation är inte orimligt. Det kan ju vara någon som blir frikänd efter det att han muckat från fängelset. Om staten har gjort fel bör den skämmas och ge kompensation. Detta ansvar har staten åtagit sig enligt 7 § frihetsberövandelagen.

Hur mycket som ska betalas i skadestånd står emellertid inte i lagen utan överlåts till Justitiekanslern att besluta. Det är listigt tänkt av staten eftersom Justitiekanslern är dess egen försvarsadvokat som rimligen borde försvara statens intressen. Och statens intressen måste väl lika rimligen vara önskemålen hos de medborgare som har inrättat staten och finansierar den? Det är åtminstone innebörden av den första paragrafen i vår regeringsform som fastslår att all offentlig makt – till vilket räknas makten att fastställa skadestånd för folk som felaktigt suttit i fängelse – utgår från folket.

Nu råkar det emellertid vara så att statens ledare – politiker och tjänstemän – inte läst regeringsformen eller i varje fall inte fattat vad det står, nämligen att folket bestämmer. På det viset har Sverige exempelvis engagerat sig i ett storslaget invandringsprojekt utan tydlig förankring hos folket. För övrigt har Sverige engagerat sig i åtskilliga andra projekt utan tydlig förankring hos folket, till exempel den gröna revolutionen, men det är överkurs.

I vilket fall som helst så bestämmer tjänstemän ofta lite som de tycker. Det gäller när Justitiekanslern ska bestämma skadestånd till folk som fängslas felaktigt. Kanslern kom fram till att våldtäktsmannen från Syrien suttit fjorton månader för länge eftersom rätten bestämt att han var yngre än vad rätten tidigare trott. Enligt kanslerns tariff berättigade detta syriern 600 000 kronor i skadestånd.

Men kanslern har dessutom kommit på att den som felaktigt sitter i fängelse lider mer om han är felaktigt anklagad för ett grovt brott än om han är felaktigt anklagad för ett mindre allvarligt brott:

Vissa omständigheter kan medföra en förhöjd ersättning. Det gäller främst om misstankarna har avsett ett särskilt allvarligt brott.

Syriern var ju dömd för ett särskilt allvarligt brott. Därför skulle han ha förhöjd månadskompensation för att han suttit felaktigt fängslad. På det viset kom kanslern fram till att han skulle ha 240 000 kronor till.

Det här är en springande punkt som är så svår för en enkel medborgarhjärna att begripa. Om syriern suttit i fängelse för något mindre betydande brott hade han fått mindre skadestånd per månad. I detta fall hade misstankarna avsett ett särskilt allvarligt brott och därför skulle han ha ett större skadestånd per månad. Ju allvarligare brott, desto större skadestånd.

Kort sagt: grovt brott, stor ersättning till brottslingen.

Jag skulle tro att denna logik vore svår att förankra hos folket enligt regeringsformens första paragraf. Någon förbannelse har satt klorna i den politikerstyrda världen, i det här fallet Justitiekanslern. Kanslerns logik är att det är värre att vara felaktigt anklagad för ett grovt brott än för en mindre förseelse och att skadeståndet därför ska vara större. Konsekvensen av kanslerns logik är att syriern ska ha ett högre skadestånd för det grova brott han fängslats för än om brottet hade varit obetydligt. Det är här tanken svindlar.

Men det stör inte framstående jurister eftersom lagen är som den är och Justitiekanslern inte brutit mot några paragrafer och rättssystemet inte följer folkets normala rättskänslor utan i stället de politiskt korrekta principer som invaderat den svenska staten. Till exempel skriver Svenska Dagbladets juridiske expert professor Mårten Schultz att ”min uppfattning är att JK har gjort den bästa bedömningen som kunde göras med nuvarande rättsläge”. Jag säger inte att Schultz gjort en felaktig juridisk bedömning. Det är som det är. Det nuvarande rättsläget avviker rejält från det allmänna rättsmedvetandet.

Visst, det är lätt att konstruera ett krystat resonemang till stöd för Justitiekanslerns bedömning. När syriern suttit av sin tid hade han sonat sitt brott och var därför skuldfri. Att då anklaga honom för ett så svårt brott som han tidigare varit skyldig till – men fullt ut tagit sitt straff för – framstår då som en kränkning som han enligt den skruvade politiskt korrekta juridiken ska ha extra ersättning för.

Ursäkta denna utflykt till den moderna motsvarigheten till det underland som Alice besökte.