PATRIK ENGELLAU: Om kapitalismens systemförsvar

Lenin sa att de sista kapitalisterna kommer att slåss om att få tillverka de rep med vilka de ska hängas ty sådan är deras hejdlösa girighet. Det ligger mycket i det för den enskilde företagarens personliga mål är att tjäna pengar, inte att värna om det system, kapitalismen, som möjliggör för en företagare att i bästa fall bli rejält förmögen (plus allt det andra om ökad allmän levnadsstandard och jobb som skapas). De flesta företagare ägnar knappt en tanke åt hoten mot den framgångsrika och mycket sofistikerade sociala ordning som förenar marknadsekonomi, mänskliga friheter (jag menar sådant som yttrandefrihet, äganderätt och näringsfrihet, inte bostadsbidrag), rättsstat plus, nästan viktigast av allt, goda och allmänt hållna utvecklingsfrämjande värderingar såsom hederlighet, flit, ansvarskänsla och så vidare.

Jag kritiserar inte normala företagare för att de inte tänker så mycket på sådant. De har fullt upp med att kontrollera leveranserna och svinnet i butiken och om kunderna är nöjda nog att återvända. Jag kan bara konstatera att kapitalet inte sköter sitt eget systemförsvar. Den stora marschen mot LO:s löntagarfonder som avhölls den fjärde oktober 1983 påstås ha lockat uppemot 100 000 demonstranter. Den gjorde slut på fondernas dödliga hot mot den svenska kapitalismen och därmed mot företagarna. Men även om motsatsen ofta påstås var denna viktiga manifestation knappast ett verk av de berörda, alltså företagarna själva. Jag tror att jag vet vad jag pratar om ty jag var med. Om det bara hade berott på den genom löntagarfondsförslaget tillfälligt utrotningshotade arten svenska företagare så hade den svenska marknadsekonomin fått dö en utdragen sotdöd.

Men det fanns en ideologisk motor och det var Svenska Arbetsgivareförening, företrädaren till nuvarande arbetsgivarorganisation Svenskt Näringsliv. I jämförelse med SN var SAF en aggressiv och ideologiskt renlärig organisation vilket var tur för utan SAF:s insatser hade det nog blivit löntagarfonder särskilt som en del storföretagsdirektörer och ävensom Folkpartiet kom med urvattnade fondförslag för att blidka LO.

Med detta vill jag bara säga att vi inte kan lita på att företagarna ska värna om marknadsekonomin och den ekonomiska friheten. Som Lenin så fräckt antydde kan det komma personliga vinstintressen emellan. Det är den enda förklaring jag kan komma på till att näringslivet i hela världen till stor del tycks ha blivit PK-istiskt. Finansbranschen verkar vara särskilt drabbad. Häromdagen fick jag ett email från BlackRock, världens största kapitalförvaltare som – vilket jag insåg först när jag vadat igenom sidor med floskler – ville hjälpa mig att investera i PK-grejor eller närmare bestämt enligt ”Environment, Social, and Governance criteria”. Miljöfrågor vet man ungefär vad det är och sociala frågor är sådant som HBTQI-kurser och kvotering för kvinnor i börsbolags styrelser men Governance var jag tvungen att slå upp. Det är svammel som detta:

Good governance has 8 major characteristics. It is participatory, consensus oriented, accountable, transparent, responsive, effective and efficient, equitable and inclusive and follows the rule of law.

BlackRock vill alltså förmå mig att investera i bolag med bra ESG-rang vilket också kan kallas att komma högt i EU:s taxonomi, en annan statsanknuten svulstighet från kretsen av revisorer och konsulter som vill hjälpa bolagen med deras image. BlackRock måste liksom jag förstå att jag som placerare rimligtvis förlorar på en ESG-strategi. Pengar som ursprungligen satsades på högsta möjliga avkastning ska nu uppfylla ytterligare ett mål, nämligen taxonomins kriterier. Om man ska optimera  två mål måste man göra kompromisser. Satsningen på ESG måste knapra på de ekonomiska vinster jag kan göra. För världens kollektiv av företag måste det hela vara ett mindre lönsamt upplägg än om företagen koncentrerar sig på vinsterna. (Jo, jag har hört att det i alla fall är nödvändigt eftersom jorden ska gå under.)

Men här kommer BlackRock och beter sig som Lenins repmakare. Om BlackRock lyckas förmå sina kunder att omplacera alla sina besparingar blir det oerhörda courtage för BlackRock. För BlackRock och den övriga branschen av förmögenhetsförvaltare kan det vara lönsamt att skrämma kunderna med jordens undergång för en rejäl ökning av provisionerna.

Men den logiken kan inte gälla för andra företag som också blivit PK-ister, till exempel biltillverkare som kastar sig in i elbilsbranschen. En aspekt är förstås att de vill framstå som moderna just nu även om det kanske inte kommer att finnas drivmedel i form av tillräckligt med el om ett par år.

Men detta måste de väl ha tänkt på? Inte kan elbristen ha kommit som samma överraskning för Volkswagen och Volvo som den gjort för tekniskt okunniga nollor som jag? Antagligen inte. Världens främsta politiska ledare har i Paris-avtal och med andra metoder pantsatt sig själva och nästan alla länder för projektet att göra om världens produktionsapparater och livsstilar på mycket kort tid. Få företag har kurage att anmäla skepsis och producera något annat än vad en enig politikerkår bedyrar är nödvändigt. (Även om säkert inte alla dessa politiker räknar med att hålla löftena men vad gör det? Deras utfästelser begränsar sig till ett antal högstämda ord. De lämnar jobbet och får sitt avgångsvederlag.)

Om hela det globala omställningsprojektet visar sig vara det ogenomtänkta och kanske ogenomförbara evenemang som man nu kan befara och det går illa för en del betydelsefulla företag så kan man vara rätt säker på en sak, nämligen att de liksom alla andra utblottade och drabbade figurer kommer att gå med mössan i hand till staten och be om bidrag. Jag har inget säkert fog för att misstänka detta men vad jag tror vi ser är ett näringsliv som förbereder sig att ställa sig in hos statsmakterna som en del i den allmänna riskminimeringen.

Så blåögda var väl ändå inte de svenska företagarna! kanske du invänder. De hade ju trots allt finansierat SAF! Möjligen berodde det på att deras arbetare var så välorganiserade genom LO att de inte vågade stå utanför en egen lika stark organisation. Numera har svenska företagare inget motsvarande kraftigt bestyckat organ för sitt systemförsvar vilket är ett svenskt huvudproblem. Och inga tidningar som The Wall Street Journal, som fyller en liknande mission med andra medel, har vi heller.

Patrik Engellau