Den svenska asylprocessen går i korthet till så här:

Man tar sig till Sverige. Väl här yttrar man ordet ”Asyl” och vips är man inne i asylsystemet. Hela processen att få sin sak prövad kan ta två till tre år, inklusive minst två överklagningsmöjligheter med ”gratis” advokathjälp.

Får man mot förmodan besked om avslag även i högsta instans kan man högaktningsfullt strunta i detta.

Man ombeds att vänligen lämna landet, vilket är en tom ritual som hör till spelet och är mer ett förslag än ett beslut. Vill man så stannar man, och har efter fyra år rätt att göra en ny asylansökan.

Väljer man att stanna uppnår man statusen ”papperslös”. Har man barn har dessa rätt till fri skolgång och socialbidrag. Man har självfallet även rätt till ”kostnadsfri” sjuk- och tandvård, även om man enligt lagen alltså inte har rätt att vara här.

För sin försörjning kan man gå in på den växande svarta arbetsmarknaden. Eller försörja sig på annan brottslig verksamhet, om man är lagd åt det hållet. Vilket i Sverige är så gott som riskfritt för båda valen.

Migrationsverkets arbete kan ses som en rådgivande verksamhet mer än en beslutande och verkets officiella slogan borde vara: ”Vi beslutar, du bestämmer!”.

Svenska politiker är bra på att tala om att nu ska fler utvisas. Något man som ”papperslös” kan ta med ro, som tomt prat. De svenska myndigheterna har sedan länge förlorat greppet och har, av förklarliga skäl, mycket dålig kontroll över vilka som uppehåller sig här illegalt.

Nu har vi nyligen fått en ny statsminister som sagt att hennes regeringsparti ska utvisa fler samt kraftsamla för att på allvar bekämpa skuggsamhället befolkat av dessa människor utan uppehållstillstånd.

Därför blir uppståndelsen stor när en kvinnlig representant för nämnda skuggsamhälle av en lycklig eller olycklig slump, beroende på hur man ser det, blir gripen i hennes hem där hon är för att städa på uppdrag för en av statsministern anlitad städfirma.

Kvinnan var efterlyst och skulle utvisas. Hon fick avslag på asylansökan våren 2020, hösten samma år blev hon villkorligt dömd för stöld på Åhléns. Vilket väcker frågor. Hon saknar alltså rätt att vara här och kan bli dömd i domstol men blir ändå inte, i samband med detta, tagen i förvar och utvisad.

Många förfäras över säkerhetsaspekten i att vem som helst kan ha tillgång till statsministerns bostad. Jag förstår upprördheten, men jag delar den inte till fullo. Även om jag naturligtvis inser att detta kan innebära ett allvarligt hot mot rikets säkerhet.

Men detta är ingenting annat än ett naturligt och högst förväntat resultat efter åratal av mycket medveten och förment humanitär flyktingpolitik. Jag kan inte se varför just statsministern skulle vara förskonad från förväntade effekter av denna totala slapphänthet. Det ligger en slags Gudomlig rättvisa i det som hänt.

Skuggsamhället är ingenting annat än en mörk underavdelning i vår gemenskap som politikernas egna politiska beslut stödjer och upprätthåller genom alla de rättigheter man åtnjuter, trots avslag. Statliga och kommunala beslut motarbetar varandra på ett fullkomligt absurt sätt.

Säpo har inte i uppdrag att kontrollera vilka personer som till exempel genom en städfirma får tillgång till statsministerns hem. En brist som nu ska ses över.

Vi övriga medborgare har ingen möjlighet att be om Säpo-kontroll när vi vill ha städ- eller hantverkshjälp i våra hem. Vi kan själva göra de kontroller av företagen som är möjliga och sedan bara hoppas på det bästa. Precis som statsministern gjorde.

Sverige har en lagreglerad invandring som sägs vara kontrollerad. Men i praktiken är den så gott som fri, i den meningen att det är mycket lätt att uppehålla sig här illegalt. Vilket leder till laglöshet på bland annat arbetsmarknaden, vilket alla är mycket väl medvetna om.

Så varför all denna upprördhet nu? Detta var ju högst förväntat och egentligen ingenting alls att bli förvånad över. Till slut blir vi alla, höga som låga, drabbade av den sedan länge politiskt sanktionerade laglösheten.