Steven Jörsäter skrev nyss en tänkvärd artikel om den grad av uppskattning som det officiella Sverige riktar mot fyra distinkt olika om än delvis överlappande sociala grupper, nämligen antivaxare, minoriteteter (till exempel sexuella avvikare), klimataktivister och invandringsivrare.

Dessa fyra samhälleligt mer eller mindre inflytelserika grupper har en stor sak gemensamt vilket är att det råder genuin osäkerhet om de vetenskapliga meriterna hos de läror de förfäktar. Visserligen har jag själv med jämnmod tagit inte mindre än tre sprutor mot covid men min snart fyrtioåriga dotter i USA, en strävsam företagare i flädersaftbranschen, vill inte ta någon enda och jag har svårt att med automatik förkasta hennes argument. Däremot är det uppenbart att president Biden inte tål sådana som hon. Om hon i stället presenterat sig som klimataktivist hade hon kunnat räkna på en kram från presidenten även om det också i den frågan saknas vetenskapligt underlag som övertygar alla vetenskapare. På liknande sätt är attityden till invandring för det mesta emotionellt bergfast men intellektuellt skakig.

Min preliminära övertygelse är att det är rätt att låta sig vaccineras men oförsiktigt att uppmuntra könsbyten och vindkraftverk samt att ställa sig på Norrmalmstorg med en skylt med texten ”Refugees welcome”. Men alla tycker inte som jag (och det handlar som sagt inte om vilka åsikter som är vetenskapligt korrekta ty i ingen av dessa frågor ger vetenskapen något svar som är hugget i sten). Framför allt tycker staten och politikerväldet inte som jag utom i vaccinfrågan. Å andra sidan tycker staten till skillnad från mig särskilt mycket om minoriteter och klimataktivister och folk som vill dela ut fler uppehållstillstånd med tillhörande föräldrapenning etc.

Det är intressant att fundera över varför staten och jag har så olika uppfattningar i dessa frågor. Jag kunde göra det lätt för mig själv genom att hävda att det bara handlar om att staten är dum i huvudet och inte tänkt igenom saken. Men så enkelt är det inte. Staten följer nämligen samma logik som alla vi andra vilket betyder att våra uppfattningar till stor del bestäms av våra intressen. Jag (liksom alla andra medelklassare) gillar sådant som är bra för mig medan politikerväldet och staten gillar sådant som är bra för dem. Problemet är att detta visar sig vara olika saker. Jag tycker att den skötsamma nettoskattebetalande medelklassen ska ha mer inflytande i nationen. Politikerna och staten tycker tvärtom att det är de själva som ska ha mer inflytande, inte medelklassen.

Pandemin skapar en stabil grund för ökat statligt inflytande över samhället. Om politikerna är tillräckligt egennyttiga och maktlystna kan detta inflytande permanentas och utvidgas. Jag säger inte att mänskligheten från och med nu kommer att tvingas ha covidpass och gå med ansiktsmask men jag tror det vore oförsiktigt att inte vara misstänksam mot nya åtgärder som med ett pennstreck kan göras allt striktare. Politikerna är trots allt våra underlydande. Det är inte ovanligt att huvudmän blir lurade av personalen. Varför skulle det inte bli så i relationen mellan huvudmännen medborgarna och de politiker medborgarna anlitar och försörjer?

Den statliga omsorgen om vad några betraktar som eftersatta minoriteter är också potentiellt vådlig. Betänk att samhället säkert inte upptäckt mer än någon procent av alla upptänkliga minoriteter och att bara en bråkdel av dessa har kunnat slå mynt av sin särställning och skaffat sig kvoter på arbetsmarknaden och andra särskilda privilegier. Tänk när de kortväxta och de sexuellt ratade börjar vakna till liv och begära kompensation. Sådant tycker staten om eftersom det ger starka skäl att höja skatterna och bygga fler myndigheter. Till exempel blir det nog nödvändigt med en ny yrkesskola för dem som (på statens bekostnad såklart) vill ägna sitt förvärvsliv åt att gottgöra de sexuellt ratade. Världens äldsta yrke blir världens nyaste yrke. Bieffekterna framstår som särskilt lovande när domstolar ska slita omöjliga konflikter mellan ett etablissemang av feministiska prostitutionsmotståndare och en ny bransch av statssubventionerade bordeller, såväl kommunala som fribordeller, de senare naturligtvis med strikt reglerade vinstuttag eftersom staten betalar sexpengen och statsanslag inte får förvandlas till privat profit. Sex tillhör ändå den offentliga sektorn.

Invandringen gillar jag inte heller eftersom den visade sig mindre berikande både ekonomiskt och kulturellt än vad som ursprungligen utlovats av de ansvariga politikerna. Det finns tecken på att de styrande numera upplever viss ruelse. Ord som ”återvandring” kan numera yttras i teve utan att granen börjar brinna hemma hos tittarna.

Ingen vet hur det kommer att sluta.