Det sägs ofta, av feminister, att kvinnor har ett behov av kvinnliga förebilder på olika höga positioner. Detta för att vi kvinnor, som tydligen är mindre begåvade än män, ska förstå att ”vi också kan”. I alla fall om vi blir inkvoterade på grund av kön istället för kompetens. Men inte annars.

Ser vi ingen kvinna på den position vi själva skulle vilja uppnå så blir det liksom inget. Detta tycks gälla inom både näringslivet och politiken.

Jag måste tyvärr ändå säga att de kvinnor vi har som ledare inom den svenska politiken i dag skrämmer mig mer än de inspirerar till efterföljelse.

Jag har till exempel aldrig tidigare i hela mitt liv varit så rädd för någon som jag är för Annie Lööf. Nu skojar jag inte, jag är fullständigt livrädd för henne.

Någon närmare förklaring kanske inte behövs, men jag kan nämna hennes totala narcissism och storhetsvansinne i förening med hennes patologiska fixering vid SD och en skamlöshet att sälja sig själv för ingenting, mot ett skålpund makt och ett inbillat löfte om en ministerpost.

De tre kvinnliga politiska ledarna på bilden kommer på en delad andraplats. De skrämmer mig också, men inte lika mycket som Lööf. Fast skillnaden är hårfin och kan räknas i tusendelar.

Av riksdagens åtta nuvarande partier har sex kvinnliga ledare. Märta Stenevi kan visserligen bara räknas som en halv kvinnlig ledare, en så kallad ”halvledare”.

Detta eftersom MP kör med verklig jämställdhet och har både en kvinna och en man i toppen som taltrattar. Men när Magdalena Andersson nu är statsminister så kan vi räkna henne som 1,5 kvinna, så det blir ändå sex av åtta.

Dessutom har V en kvinnlig politisk vilde i riksdagen i form av en kommunistisk Peshmergakrigare från Kurdistan som tycker att det är jättefint och fantastiskt att hon med sin enda röst får vara med och bestämma/avgöra att Sverige ska ha en kvinnlig socialistisk statsminister. Hon är alltså ännu en kvinnlig förebild.

Därmed inget ont sagt om Ebba Busch. Nyamko Sabuni avstår jag av ren barmhärtighet från att kommentera eftersom ingen vettig person kan förstå vad de vill inom det partiet, inte ens de själva.

Med referens till läget med kvinnliga respektive manliga ledare i politiken verkar det dock numera vara männen som är i starkast behov av förebilder.

Kom igen, killar! Kämpa på! Män kan också!

Vad sägs om Per Bolund, Morgan Johansson, vår nye energiminister Khash… vad han nu heter, och nyss avgångne Stefan Löfven som manliga förebilder?!

Idiotiska män i maktposition påbörjade Sveriges nedmontering och förfall redan i mitten av 70-talet. Nu slutför galna kvinnor med makt arbetet mot den slutliga katastrofen i en takt som ingen ens hade vågat drömma om eller hoppas på för 10 år sedan.

De är fina kvinnliga förebilder!

Jag rekommenderar varmt läsning av PM Nilssons ledare i Dagens Industri (2/1). Den är suveränt bra!