ANDERS LEION: Val under hot

Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 satt det socialdemokratiska statsrådet Krister Wickman och arbetade på finansdepartementet. För att något hålla undan tröttheten lyssnade han på musik från radio Hilversum. Musiken bröts av en nyhetssändning som berättade att sovjetiska styrkor börjat invadera Tjeckoslovakien. Han satte sig att ringa runt till de övriga i regeringen. 

Morgonen därpå tog jag pendeltåget som vanligt från Kallhälls station. I det vackra vädret var perrongen full av folk som diskuterade det som höll på att hända. Några hade med sig en stor reseradio, den tidens tämligen otympliga bärbara apparater.  

Inför den höstens val hade socialdemokratin bekymrat sig för sina dåliga opinionssiffror. Valet gav dem sedan egen majoritet. 

I år förundras många över att socialdemokratin fortfarande kunnat behålla sina för vår tid tämligen höga resultat i opinionsmätningarna. Oftast förklarar man det med det hittills höga förtroendet för den nya partiordföranden. 

Det har kanske en – i så fall tillfällig – inverkan. Viktigare är att landets invånare återigen ser en värld som plötsligt blivit farligare. Folk är rädda, nu som 1968. 

Visserligen håller pandemins angrepp på att ebba ut, men samtidigt har Ryssland blivit allt hotfullare. Ett militärt anfall mot Ukraina är inte osannolikt. 

Det passar regeringen väl. Kanske kan den också i år få ett ryskt angrepp i augusti och sedan en bekväm framgång i valet. 

Om inte så sker, utan pandemin försvinner bland alla andra, mindre uppseendeväckande medicinska hot, samtidigt som Rysslands ledning på något sätt får den utrikespolitiska framgång den behöver för att lugna sin alltmer besvärliga inhemska opinion – då får socialdemokratin det betydligt besvärligare. 

I ett sådant läge framträder återigen alla de problem som inte främst gör människorna rädda utan mer förbannade: brottsligheten, invandringen, skolan, energipolitiken och utvecklandet av parallell- och skuggsamhällen bestående av etniska enklaver och ett allt större antal människor utan rätt att vistas i landet. 

Det är problem som socialdemokratin inte ensam men främst är ansvarig för. Pandemin är de inte skyldiga till – även om den bemötts mycket taffligt. Inte heller har de något ansvar för Rysslands aggressioner – även om försvaret fortfarande är svårt försummat.  

Det finns dock ett inre hot som socialdemokratin inte ensam är skyldig till, men däremot dragit nytta av. Det är de besvär, den oro, de kostnader och de våldsdåd som följt med invandringen. 

Socialdemokratin drar direkt nytta av invandrarnas röster i valen. Rösterna kommer som ett tack: invandrarna är medvetna om att deras rätt att vistas här möjliggjorts och deras standard gynnats av socialdemokratins politik. Den enda socialdemokrat som öppet vidgår detta är, vad jag vet, Widar Andersson. 

Men mot dessa tackröster från invandrarna står en allt större mängd röster från svenskar och etablerade, skattebetalande invandrare som bara fått nackdelarna av de senaste årens stora invandring: högre skatter (än annars), större bostadsbrist, längre vårdköer, sämre skolor och våldsbrott särskilt riktade mot dem, därför att de tillhör en hatad majoritet med tillgångar möjliga för hatarna att bemäktiga sig. 

Det är ett slags gudomlig rättvisa i detta. Alla de som befrämjat eller i alla fall stillatigande tillåtit den stora invandringen får nu, också de, betala. Det skydd de trott sig ha av sina avskilda miljöer räcker inte längre. Inte heller kommer investeringar i säkerhetssystem och säkrade rum att räcka. Det enda säkra är att utvandra. 

Herr Putin känner säker till läget. Han kommer kanske att underlätta en socialdemokratisk seger genom en invasion i Ukraina. Då kommer den för Sverige farliga och Ryssland önskvärda politiken i det lilla landet att fortsätta. Det kanske inte är så viktigt för herr Putin, men inte heller en nackdel.  

Anders Leion