Jag blev så tagen av vad jag skrev igår att jag ska säga det igen fast i annat perspektiv. Budskapet grundades på en förmodan att det kan bli svårt för regeringen att förverkliga sitt planerade tillträdesförbud till biblioteken för stökiga och störande element. Vi får se hur det går. Den nya lagen ska börja gälla den första juli.

I bästa fall visar det sig att jag har fel och att biblioteken då återgår till att bli de oaser av frid och bildning som de har varit under några hundra år i Sverige (ja, de första folkbiblioteken startades i slutet av 1700-talet och är alltså inte, vilket jag hade trott, ett socialdemokratiskt påfund). Men jag misstänker alltså att resultatet blir lika halvdant eller rentav förfelat som många politiska initiativ som tagits under detta århundrade oavsett regering.

Jag tror att en ny insikt så småningom kommer att sprida sig om politikens svagheter. Det är i själva verket varken, som många menar, vänsteridéer eller, vilket jag själv ofta har påstått, de valda politikernas personliga tillkortakommanden och bristande erfarenhet av annat än anslagsfinansierad försörjning, som ligger bakom politikernas oförmåga att komma till rätta med ”utmaningarna” (eller ens att se dem komma) utan i stället ett sedan åtskilliga årtionden utbasunerat paket av politiskt korrekta värderingar vars syfte har varit att flytta makt uppåt i samhället till politikerna och den offentliga apparat dessa förmodas kontrollera.

Gårdagens biblioteksexempel utgör en strålande illustration. Alla svenskar över trettio år, påstår jag, har själva erfarenheter av att skämmas över att i bibliotekssalen ha fört något litet ljud, en nysning kanske eller en bok som dunsat i golvet, och blivit tillhållen av en sträng bibliotekarie att inte störa ordningen. Bibliotekarien hade makt. Varifrån den makten kom vet man inte riktigt. Den bara fanns där och alla visste om det och respekterade situationen. Det var förresten samma sak med skollärarna. De hade auktoritet. Systemet var enastående effektivt i bemärkelsen att saker och ting löstes snabbt och billigt och utan byråkratiska förvecklingar.

Observera nu vad som skett på biblioteken. Jag påstår alltså att biblioteken bara är ett exempel. Det sjuka tillståndet är detsamma överallt där politikerväldet härskar, till exempel just i skolan samt i socialtjänsten. Först förlorar bibliotekarierna liksom lärarna sin makt. I lärarnas fall beror det exempelvis på att politikerna via skolmyndigheterna delat ut makt till eleverna som ger dessa och deras föräldrar möjlighet att trotsa lärarnas förmaningar och därmed undergräva deras auktoritet. I bibliotekariernas fall är jag inte medveten om att det aktivt vidtagits några åtgärder för att beröva dem deras inflytande. Här handlar det nog mer om ett allmänt samhällsklimat som sipprat in genom fönster och ytterdörrar och som hotar att förvandla den gamla ordningen till anarki. Anarki betyder att ingen har makt. Makten har förångats och i dess ställe inträder störiga personer som lever rövare och säljer knark.

Sedan blir det ännu intressantare ty Morgan Johansson ska med de maktmedel han förfogar över försöka få bukt med otyget. I en värld där sunt förnuft rådde hade han strävat efter att restaurera bibliotekariernas (och lärarnas) makt men hur det skulle gå till vet varken Johansson eller någon annan. Regeringen har inget magiskt svärd med vilket den kan dubba anställda till av alla accepterade makthavare (och när det gäller skolan är det extra omöjligt eftersom utbildningsministern då hade tvingats sätta sina egna skolmyndigheter på plats ty dessa har ju bidragit till maktupplösningen hos lärarna).

Så vad gör Johansson i stället för att ge bibliotekarierna makt vilket han alltså inte kan? Han gör motsatsen. Han centraliserar makten vilket betyder att han skapar befogenheter på en hierarkiskt överordnad nivå. Han mobiliserar den statliga våldsapparaten genom att bestämma att det ankommer på åklagare att besluta om tillträdesförbud för buset. Förut räckte det med att en bibliotekarie kastade en sträng blick, nu krävs insatser av Åklagarmyndigheten och därmed i förlängningen domstolsväsendet och Rikspolisstyrelsen. (Vad händer förresten med de barska bibliotekarier som eventuellt finns kvar? Ska de inte längre få kasta stränga blickar utan tvingas tillkalla åklagare?)

Bibliotekariernas försvagning är ett tecken på ett civilt samhälle i förfall. Politikerväldet har under ett halvsekel gradvis styrt alltmer och därmed undergrävt det civila samhället. Vi vet numera hur den processen bedrivs – genom att det ständigt rullas ut nya lagar och förordningar och, vilket är en snarlik historia, inrättas nya slags bidrag – och vad det får för resultat – till exempel att en ny sorts stök uppträder på biblioteken – men vi vet inte hur ett tidigare välfungerande men numera delvis raserat civilt samhälle kan återskapas.

Vi inser däremot att den sortens lösningar som sådana som Morgan Johansson, det vill säga politikerväldets förvaltare, prövar i bästa fall sätter plåster på såren men inte gör något åt den underliggande varbildningen.

Nu kanske du säger att det är lätt för den där Engellau att komma med teorier och pekpinnar men vad skulle han själv göra om han fattar så mycket? Jag vet inte. Ingen vet hur man skapar ett fungerande civilt samhälle med goda och förnuftiga värderingar. Vi vet hur man förstör det där det råkar finnas men inte hur det skapas. Det är detta den politiska debatten borde handla om, inte om vilka av ett antal hjälplösa partier som inte begripit dessa elementa som ska bilda regering. Tror du att det finns någon liberal eller moderat lösning på biblioteksproblemet?