I sällskap med några ungdomar hamnade jag i en diskussion om yttrandefriheten. De hade hört talas om att yttrandefriheten var något fint som skulle värnas men de var inte så säkra på att de höll med. Snarast ville de hävda motsatsen eftersom de hade egna erfarenheter av hur mycket onödigt och till och med våldsamt bråk det kan bli om folk, särskilt om de är berusade, får släppa sina hämningar och framföra vad som helst som faller dem in. Det kan sluta med slagsmål, kravaller och massmord, kanske till och med krig om det vill sig illa.

Där fick jag mig en hård nöt att knäcka ty för mig har yttrandefriheten alltid haft något heligt omkring sig som man egentligen inte får ifrågasätta. Yttrandefriheten verkar vara någon sorts Gud för dig, sa en av ungdomarna, och jag måste slokörat erkänna att jag inte hade någon överlägsen förklaring dold i rockärmen men att jag skulle hitta på något om jag fick tänka.

Tänk så länge du vill, sa ungdomarna och övergick till något annat som de tyckte var mer angeläget än de demokratiska fri- och rättigheterna som ju faktiskt kan upplevas som träiga samtalsämnen under ett fredagsmys. Jag behövde inte tänka länge förrän jag insåg att frågan var långt ifrån så självklar som jag kanske hade föreställt mig.

För det första gällde det att identifiera poängen med yttrandefriheten. Varför skulle det vara så angeläget att människor får kommunicera utan hinder även om några kan ta illa upp? Här får jag en för mig tidigare obekant insikt som kanske bygger på ett felslut nämligen att yttrandefriheten är omöjlig om lyssnarna är intoleranta. Om de hotar att klubba ned den som talar fritt ur hjärtat så fungerar inte det civiliserade samhället. Civilisationen är ett mynt med många sidor varav två är toleransen och yttrandefriheten. Dessa två kan inte leva utan varandra.

Det är till och med så att yttrandefriheten tvingar potentiellt intoleranta och faktaresistenta människor att öppna sig för synsätt som de ogillar vilket rimligtvis är nyttigt för dem eftersom de då ärligt måste pröva sina försvar mot nyheterna och till slut kunna motivera varför de anser det rätt att förkasta de främmande synsätten eller kanske rentav att efter moget övervägande anamma dem.

Yttrandefriheten tvingar civiliserade människor att tänka mer än vad som i förstone kanske känns bekvämt vilket är nyttigt för dem. Det är inte konstigare än att grundskoleläraren bör insistera på att tre gånger fem är femton även om någon av eleverna på okända grunder tar anstöt av detta och insisterar på att det rätta svaret är sjutton och förklarar att han avser att få ett vansinnesutbrott och slå ned läraren om han inte får sin vilja igenom.

Nu uppstår frågan vilket samhälle som är det mest civiliserade, ett där någon utan problem kan säga att alla svennedjävlar är tjuvar och bögar eller ett samhälle där sådana ord riskerar att leda till kravaller. För mig är det självklart. Jag vill leva ett samhälle där sådant tal är fullt möjligt även om det troligen rinner ut i sanden eftersom bara dårfinkar orkar besvära sig med att fundera över uttalandets vetenskapliga halt.

Vid det laget hade några av ungdomarna kommit tillbaka och jag la fram mina teser för dem. Jag vet precis vart du vill komma sa en av dem som visade sig vara en snabbtänkt fan. Du vill veta hur man ska förhålla sig till någon som säger att alla arabdjävlar är tjuvar och bögar.

Just så sa jag med en blick av beundran. Det är nog troligt att ett sådant yttrande skulle väcka ont blod och kanske våldsamt motstånd bland en grupp araber. Men om det verkligen uppstår handgemäng vems ska felet då anses vara och hur ska staten ställa sig? Med de lagar som nu gäller i Sverige skulle den som fällt yttrandet troligen dömas för hets mot folkgrupp. Om de som startade tumultet skulle få något straff beror nog på omständigheterna. Men att staten inte prioriterar yttrandefriheten i ett fall som detta är tyvärr uppenbart och tvärtemot den ordning som jag anser borde råda. Om kan den negligera yttrandefriheten i ett sådant fall så kan den lätt göra det i ett annat.

Min egen bedömning, skulle jag säga, vore den motsatta statens. Min utgångspunkt är att den civiliserade människan i ett civiliserat samhälle måste tåla att bli retad och förolämpad så länge processen inte blir fysiskt besvärande eller rentav farlig för liv och lem. Om det hade handlat om några som av ofog retat djur i bur med gester, ljud och miner så skulle skulden otvetydigt ligga hos människan just eftersom ingen begär att djur ska uppföra sig enligt den mänskliga civilisationens krav. Men när det gäller svenskar, danskar och araber kan sådana krav ställas. Allt annat är, som jag ser det, nedlåtande och sannolikt rasistiskt enligt modellen ”det man kan begära av svenskar kan man inte begära av araber”.  

Ska då stater aldrig med den våldskraft de besitter kunna ingripa mot olämpligt tal? Jo, det ska de, men först när provokationerna blir samhällsfarliga. Mitt favoritexempel på ett lagom försiktigt ingripande var när den engelska staten först ett halvår efter att kriget mot Hitler började förbjöd Hitlers drabanter i England, det brittiska fascistpartiet, att på torg i Storbritannien hålla offentliga möten med hitleristisk propaganda.