Det är inte helt lätt att bo på Östermalm numera, det kan Jan Guillou och Calle Schulman vittna om. Om sina vedermödor berättar de i ett myspysigt hemma hos-reportage som s-märkta Aftonbladet gjort hemma hos Jan i hans ”imponerande våning, ett stenkast från Strandvägen, med viss utsikt över Oscarskyrkan”.

Läsaren får veta att den modige storviltjägaren Jan inte bara pryder väggarna med jakttroféer utan även med Peter Dahl-tavlor, vilka ”skvallrar om att Jan också är konstintresserad”. Vi får också veta att det är väldigt invandrartätt i hans hus. Där bor både britter, fransmän och finländare.

I Jans imponerande våning befinner sig också Calle Schulman. Calle har bara bott på Östermalm i tio år men triv mycket bra och tycker att stadsdelen är väldigt trevlig. Men ”han kommer genast på sig”, berättar Aftonbladetreportern. ”Trevligt” är ju ett sånt överklassord! Calle ursäktar sig dock med att det är ”fint och städat på gatorna här och jag känner mig trygg här med barnen.”

Dessutom är det ju trevligt på Östermalm, tillägger Jan myndigt:

”Här hejar man och håller upp dörren för varandra. De inflyttade uppkomlingarna lär sig det också.”

Annat är det i resten av Sverige, där folk drämmer dörrar i ansiktet på varandra i parti och minut. Vi som bor utanför Östermalm går ständigt omkring med blåtiror just av den anledningen.

Inte hejar vi på varandra heller. Ser vi någon vi känner utstöter vi mest brölande ljud, eftersom vi har så dåligt ordförråd och dessutom svårt att artikulera de ord vi faktiskt känner till.

Calle tycker också det är fint att folk är förstående när han råkar gå in i dem. När han säger förlåt så säger de att det inte är någon fara. Så är det minsann inte på andra ställen, förklarar han:

”Händer samma sak någon annanstans och jag säger förlåt, då stirrar de bara och går, arga eller rädda”, säger han.

Det tycker han förstås är väldigt tråkigt och det kan jag förstå. Jag skulle säkert själv känna mig lite kränkt om jag blev utsatt för stirrande blickar och rädsla bara för att jag råkade trampa lite snett.

Det har dock aldrig hänt mig. Lustigt nog så brukar människor reagera och agera på precis samma sätt även utanför Östermalm. Det är lite märkligt, när jag tänker efter. Kan Calle möjligen ha fel? Tveksamt. Det är nog helt enkelt så att jag, vid de tillfällen jag råkat gå in i en förstående människa, träffat på en tvättäkta Östermalmsbo på utflykt i den grå sörjan. Så måste det vara.

Men livet på Östermalm är inte helt problemfritt. Den gamla fina överklassen har till viss del börjat ersättas av nyrik pöbel och det är faktiskt lite jobbigt. Dels vinner ju Sverigedemokraterna mark bland uppkomlingarna, dels envisas de med att handla på anrika saluhallen.

”Går man i saluhallen nu är det massor av utbölingar som tydligen bor här” säger Jan missnöjt.

Han tröstar sig dock med att de gör sitt bästa för att härma ”fint beteende” och det är ju alltid något. Man ser liksom inte att de är ”vulgo”. (Vulgo är det ord som Jan använder för att underlätta för läsarna som, enligt honom, inte vet vad det mer omoderna ordet vulgär betyder)

Eftersom det, åtminstone inte ännu, finns något elstängsel runt Östermalm har dessutom verkligheten börjat smyga sig på även där. Det gäller att inte ha för dyra klockor och andra accessoarer när man flanerar i de fina kvarteren. Men det behöver inte Jan oroa sig för, för han vet att dra ner på grannlåten.

”Alla klockor över 200 000 är pråliga”, säger han ödmjukt.

Jag förstår varför Aftonbladet gjort det här mysreportaget om de privilegierade männen på Östermalm. Dels vill de provocera Nisse i Hökarängen, dels vill de förlöjliga Östermalmsborna. Genom det här reportaget slår de två flugor i en smäll.

Vad jag har svårare att förstå är varför Jan och Calle ställer upp på intervjun. Tycker de verkligen det är värt att bli utskrattade och utskämda bara för att få synas i Aftonbladet? Eller fattar de inte i vilken dager de framställs? De må vara ekonomiskt oberoende, och bo i ett reservat för rika, men hur kul är det att bli betraktad som en riksfjant?

Bäst sammanfattas kanske reportaget och dess huvudpersoner av följande tweet:

”Tänker på Östermalmstanterna som runt 1910 kom i öppna vagnar med sina hattar för att titta på eländet på Söder. Min farfar o hans vänner brukade hålla upp döda råttor som de dinglade med för att skrämma tanterna. Östermalm har tydligen kvar sina tanter”.

Om du undrar var den klassiska Östermalmstanten med sin lilla pudel och sitt klassförakt tog vägen så vet du det nu. Hon har försvunnit men hennes själ lever tappert vidare i Jan Guillou och Calle Schulman och deras likar.