PATRIK ENGELLAU: Det religiösa Sverige

Det intressantaste med kulturkartan (se ovan) från World Values Survey är kanske att den är så populär i Sverige. Man kan knappt gå på ett seminarium i någon samhällsfråga utan att den kommer upp. Den är så känd att det räcker med att referera till World Values Survey så vet alla vad det handlar om.

Det handlar om att rangordna världens länder efter två typer av värderingar som beskrivs så här på hemsidan:

Den ena skalan (x-axeln i diagrammet) mäter synen på livet i en rangordning från ren överlevnad till livskvalitet, tillit och självförverkligande. Ju högre värde på skalan, desto viktigare är individens frihet. Den andra skalan (y-axeln i diagrammet) mäter traditionella värderingar där religiösa föreställningar och respekt för auktoriteter har låga värden, och sekulära, rationella, hamnar högre upp på skalan.

Vem fasiken skulle vilja ligga nära origo, det vill säga bo i länder som Egypten, Palestina, Libyen eller Jordanien, där livet enligt definitionen handlar om att hitta något att äta för dagen snarare än ädlare ting som frihet och självförverkligande? Eller i länder, vilka är desamma, där det råder religiositet och respekt för auktoriteter och det brister i sekularism och rationalitet? Kartan är, vad jag kan se, genompyrd av svenska värderingar. Det är inte bara det att Sverige når högsta möjliga position. Det verkar också som om Sverige står för den största delen av finansieringen av detta internationella projekt även om transparensen inte är total.

Men att svenskar, särskilt PK-svenskar, gillar kulturkartan är det ingen tvekan om. De behöver inte ens ha sett kartan för att veta att Sverige ligger på pallplats bland världens nationer när det gäller överlägsna värderingar. Häromdagen hamnade jag i en utdragen palaver med ett antal PK-ister som suckade över att jag vägrade begripa att det var självklart och inbyggt i tillvarons väsen att ateister, som de själva, stod moraliskt högre än till agnostiker som till exempel jag. Åsiktsskiljaktigheten ledde emellertid inte till någon träta ty deras attityd var insiktsfullt nedlåtande liksom socialsekreterarens inför ett somaliskt socialfall som man inte kan vänta sig något bättre av.

Det finns ett drag i den på World Values Survey grundade svenska självhyllningen som jag tycker är särskilt falskt. Det är tanken att Sverige inte skulle vara religiöst. I själva verket är Sverige, och jag menar allvar, kanske det mest fanatiskt religiösa landet av alla. Det är bara det att vi inte tror på den judiske, kristne, muslimske eller någon annan sedan länge väletablerad gudom. I stället är vi sedan 1930-talet nyfrälsta till förmån för den nyupptäckta guden Staten som vi tror är allsmäktig och vill göra allestädes närvarande (till exempel genom tidigare och noggrannare hembesök av socialtjänsten vid barnafödslar) och anstränger oss för att även göra den allvetande inte bara med hjälp av Encrochat utan även med övervakningskameror och utvidgad telefonavlyssning. De troende menar att den oskyldige inget har att dölja.

Den nye gudens profet var Lord John Maynard Keynes, ekonomen som år 1936 verbalinspirerades av den nye guden att liksom Muhammed formulera en helig skrift där det förklarades hur gudens prästerskap, politikerna, genom att manipulera sedelmängden kunde upphäva den tidens största samhälleliga olyckor såsom lågkonjunktur och arbetslöshet. Det kunde varken Allah eller den kristne guden. Svenskarna var kanske det folk som snabbast omvände sig till den nya läran och som gradvis kom att tillmäta den nye guden alltmer långtgående förmågor så att Han numera i praktiken hyllas som allsmäktig.

Visserligen hävdades i de kristna kyrkorna förr i tiden att Nya Testamentets gud var allsmäktig men ingen trodde riktigt på det då det var så uppenbart fel. Annars hade exempelvis det första världskriget aldrig tagit slut eftersom båda de krigförande sidorna hävdade att just dess inkarnation av samma gud var allsmäktig till just den sidans förmån. Det fanns ingen högre gud som kunde slita tvisten.

Men i Sverige finns inga tvivel på den nu härskande gudens förmågor. Häromåret skrev jag en bok där den svenska skolans problem berördes. Efteråt framförde jag en del hädiska dubier avseende den svenska gudens – representerad av exempelvis utbildningsministern och Skolverket – förmåga att över huvud taget komma till rätta med den pressade situationen i skolorna. Jag tror inte det går, sa jag.

Den jag talade med är en i statens ärenden väl insatt person. Han log först lite försiktigt som om han försökte utröna om jag skojade med honom. Det går inte? frågade han vaksamt. Jag är tveksam, sa jag. Det sannolika är att staten inte klarar det här. Hans vänliga leende förvandlades till ett förfärat avståndstagande som om han i mig sett ett verktyg för Hin Onde. Om det hade varit på 1500-talet hade han kunnat lyfta sitt krucifix mot mig och utropa ”Vik hädan!”. Fast numera heter det ”Fascist” eller ”Förnekare”.

Patrik Engellau