PATRIK ENGELLAU: Personval

Nu har jag kommit på ett nytt argument för personval (till skillnad från listval), kanske det bästa argumentet av alla.

Om du ska köpa en vara, till exempel en Mercedes-Benz C-Klass Kombi eller en iPhone 13 Pro 5G, så bryr du dig inte så mycket om vem som skruvat ihop grejorna eller ens vad producentens verkställande direktör, CEO alltså, heter. Du får den standardprodukt som du valt och betalt för och om du åkt på ett måndagsexemplar som inte funkar efter förväntan så kan du vara ganska säker på att leverantören byter ut eller på annat vis försätter produkten i önskat skick.

Till och med om du köper telefonen begagnad när den gått 10 000 mil så är de personligheter du konfronteras med av mindre betydelse. Visserligen har försäljare av begagnade bilar – liksom förr i tiden hästhandlare – notoriskt dåligt rykte men det finns ändå gränser för hur pass skojad du kan bli. Du kan ju själv konstatera om motorn startar och om hästen kan gå.

När det gäller tjänster är saken mer grannlaga. Advokater kan vara schackrare och finansvalparna som vill sälja sina fonder till dig är notoriska svindlare. Men även där får man normalt mer än fagra löften. Fonden blir inte helt värdelös ens när valpen tagit ut det han anser sig behöva.

När det gäller politiken är situationen helt annorlunda. Där erbjuds ingenting solitt utan bara löften för – i bästa fall – framtida leverans, till exempel krafttag mot gängkriminaliteten och satsningar på äldreomsorgen. Privata företag säljer användbara nyttigheter som må vara mer eller mindre defekta men politiker säljer bara förhoppningar på hedersord. Om politiker utfäster sig att lösa exempelvis skolans problem – kanske, som den blivande utbildningsministern Gustav Fridolin försäkrade före ett val, ”på hundra dagar” – så finns inga säkerheter alls. Politiker kan inte ens förete konstruktionsritningar och ännu mindre några prototyper till antydan om hur deras utfästelser skulle se ut efter förverkligande. Som väljare är man helt utlämnad åt den individuella karaktären hos de personer man efter att ha slagit tärning eller på annat vis utvalt till sitt särskilda politiska ombud.

Det är lätt att inse att det politiska spelet kan utfalla lite hur som helst. Till att börja med har vi medborgare med det svenska listvalssystemet i kombination med toppstyrningen inom partierna i praktiken ingen möjlighet att bedöma karaktären hos de individer vi utser att efter sina egna nycker bestämma över halva bruttonationalprodukten och vår framtid. Ändå är dessa företrädares personlighet av avgörande betydelse för landets framtid och öde. Den som inte tror mig kan läsa Björn Tarras-Wahlbergs skrämmande men troligen hyggligt sannfärdiga berättelse om kampen om Nobelbygget på Blasieholmen (med undertiteln Så här får det inte gå till!). Där beskrivs hur ett korrupt etablissemang av politiker – moderater, centerpartister och socialdemokrater – och högre tjänstemän i Stadshuset samt Nobelstiftelsen gaddar sig samman för att med alla medel försöka driva igenom ett byggnadsprojekt som aldrig ens kommit ur startgroparna om politikerna respekterat regelverket. När det hela till slut gick i stöpet hade det kostat Stockholms skattebetalare ett stort antal miljoner kronor i onödan.

Några av de mest skyldiga politikerna var moderaterna Sten Nordin, finansborgarråd och Joakim Larsson, stadsbyggnadsborgarråd, båda två troligen helt anonyma för de väljare som skickade dem till Stadshuset.

Det är sannolikt oundvikligt att politiken säljer löften snarare än substans. Politik handlar om förändringar av samhällstillstånd och kan därför aldrig bli lika konkret och påtaglig som en Mercedes Kombi komplett utrustad med instruktionsbok, vinterdäck och dragkrok. Så mycket större anledning att inom politiken särskilt kontrollera de valda ombudens personliga egenskaper och låta väljarna i personval bedöma deras trovärdighet.

Patrik Engellau