Av alla de sätt på vilka ett samhälle kan välja att organisera sin strävan att utveckla kunskap tror jag att den svenska modellen tillhör de minst löftesrika. Sverige anordnar vetenskaplig utveckling ungefär som Stalin arrangerade bokutgivning i Sovjetunionen. Där var alla författare anslutna till ett författarförbund vars ledning, således de förnämsta författarna, beslöt vilka av kollegornas manus som skulle få ges ut på landets enda bokförlag som också kontrollerades av de förnämsta författarna. Man kan lätt föreställa sig vad en sådan ordning fick för konsekvenser. Som strävsam ung författare gällde det att hålla tungan rätt i munnen när man formulerade sig så att det inte slapp ut några politiskt inkorrekta ordvändningar. Dessutom var det antagligen nödvändigt att svassa för de författare som satt i betydelsefulla positioner med rätt att välja ut dem som skulle få sina alster förlagda.

I Sverige hanteras bokutgivningen enligt ett snäppet bättre system eftersom 1) bokförlagen inte har monopol och 2) bokförlagen inte kontrolleras av författare som alltid prioriterar sina egna manus när beslut om den årliga utgivningen ska fattas. Men fortfarande känner man sig tvångsplacerad i ett litterärt kotteri om man ska försöka ge ut en bok på förlag. Jag har bara gjort det en gång och den processen tog lika lång tid som att skriva boken vilket inte berodde på den skulle förbättras genom bearbetningar utan på att jag var tvungen att jollra med lektörer.

Men nu handlar det om samhällelig kunskapsutveckling, alltså det förlopp varigenom mänskligheten, i det här fallet särskilt Sverige, erövrar nya insikter och därmed flyttar fram gränserna mot det okända. Hos oss görs detta genom ett förfarande som kallas forskning. Det tillgår så att den som vill hjälpa till att förflytta gränsen mot det okända, den så kallade forskningsfronten, måste genomgå ett rigoröst reglerat certifieringssystem vid en särskild anstalt, till exempel Uppsala universitet, och passera noggrant stadgade kontrollstationer, till exempel doktorsexamen, för att därefter ansöka hos någon av ett begränsat antal forskningsfinansierade institutioner om forskningsanslag för att kunna betala sin lön under den tid han baxar forskningsfronten framåt. Här fastnar forskaren lätt i en byråkratisk snårskog som inte så lite påminner om vad sovjetförfattare kunde utsättas för.

Det underliga med detta upplägg är den bakomliggande tanken att etablerad expertis, till exempel erfarna och välrenommerade professorer och andra ämneskunniga personer i forskningsstiftelsernas styrelser, ska kunna bedöma åt vilket håll och enligt vilka metoder kunskapsutvecklingen ska drivas. Det absurda med denna strategi framträder om man jämför med hur kommersiella framgångar skapas. Företaget Klarna är en jättesuccé bakom vilken står några studenter vid Handelshögskolan i Stockholm som hade en idé och själva utvecklade den med stöd av andra människor som också trodde på idén. Tänk om de varit tvungna att följa metodiken från forskningsvärlden. Först hade de skickats på extrautbildning och HBTQI-certifiering för att därefter nödgas ansöka om utvecklingsbidrag hos en kommitté med representanter för redan existerande företag i branschen bank och betalning.

Problemet är att det troligen inte existerar något alternativ till den svenska kunskapsutvecklingsmodellen så länge pengarna ska komma från staten. Staten bör rimligtvis inte ta annat än begränsade risker med skattebetalarnas pengar. Allt måste därför följa ett protokoll och noggrant dokumenteras för att forskningsprojekten vid efterkontroller inte ska kunna framstå som ansvarslös misshushållning med skattemedel.

Att jag ägnar några förflugna tankar åt detta beror på att jag just läst en del av den kända dagboken om den engelske 1700-talstänkaren Samuel Johnson (bilden) som skrevs av hans yngre kollega och vän James Boswell. Johnson var stor och bullrig och hade Tourettes syndrom (vars beteckning på den tiden var obekant). Han är kanske mest känd för att ha sammanställt ett första genomarbetat lexikon över det engelska språket, han umgicks med storheter som Adam Smith och David Hume, han skällde ut Voltaire som skrivit en elak pamflett och skrev själv öppna brev om att Rousseau var en lömsk charlatan.

Samtiden var djupt engagerad i kunskapsutveckling som bedrevs enligt helt andra principer än idag. De kanske inte var bättre men de var uppfriskande annorlunda i sin obyråkratiska anda. ”Forskarna” var vem som helst som hade tillräckligt intressanta och genomtänkta uppfattningar i något ämne för att andra rimligt insatta människor skulle ta honom på allvar. Pengar för att hålla sig vid liv medan kunskapsutvecklingen pågick fick tänkaren ordna själv. Oproportionerligt många av dessa uppburna amatörer var därför särskilt välsituerade människor, ofta adliga. Om de inte hade egna pengar kunde de, som Johnson, hållas under armarna av rikt folk.

Det verkar inte som man gjorde någon stor åtskillnad mellan allmänt förnuftigt tänkande och sådant som sedermera skulle kallas vetenskap. När tänkarna skrev så var det för att normalt bildade personer skulle kunna förstå vilket är något helt annat än vad som gäller idag. Jag minns själv med vilken tillfredsställelse och förvåning jag för många år sedan läste Adam Smiths The Wealth of Nations. Den gick faktiskt att begripa utan att för den skull vara barnsligt tillrättalagd för mindre vetande.

De problem som dessa vetgiriga amatörer tog sig an var inte sådana som hade uppstått inom skolastiskt lagda akademiska discipliner – ursäkta gliringen, alla docenter i nationalekonomi – utan sådana som själva presenterade sig för nyfikna människor. Se på Linné som fått för sig att växterna av Herren hade indelats i ett begripligt system och att han själv hade kommit på den rätta tolkningsnyckeln. Ett annat exempel är när Johnson gick hem till kung George III som bodde i Buckingham House – föregångare till Buckingham Palace – eftersom han var bekant med kungens bibliotekarie Mr Barnard. I biblioteket fanns ett oändligt antal böcker och Barnard var bekymrad över att inte ha något bra system att klassificera dem och i begriplig ordning placera dem på hyllorna. Johnson tyckte uppenbarligen att detta var en lagom uppgift för honom själv. Kungen framförde artigt sitt djupt kända tack för denna tjänst men det framgår inget om någon betalning i Boswells skildring. Däremot beviljades Johnson fri rätt att utnyttja det kungliga biblioteket.