PATRIK ENGELLAU: Hur sovjetiska miniubåtar och blattesvenska hänger ihop och hur denna koppling exemplifieras i Bibeln

Förr i tiden, när vi oroade oss för intrång i den svenska skärgården av sovjetiska ubåtar, särskilt miniubåtar, kunde man notera ett intressant avvikande beteende hos svenska militärer, särskilt flottister, när det talades om ubåtsjakt. De sade inte ubåtsjakt utan ubåtsjákt, alltså med akut accent och tonvikten på sista stavelsen. Jag förstod så småningom att detta oväntade uttal inte var något dialektalt till exempel kommet av att all personal i krigsflottan skulle ha härstammat från Karlskrona och att blekingeborna i den trakten talade så. I stället stod man här, övertygade jag mig så småningom om, inför en halvt medveten viljeakt hos en samhällelig subgrupp, nämligen folk i svenska flottan, att markera sin identitet på ett så diskret sätt att det knappt noterades av andra än dem själva. Frimurarna lär bruka ett liknande men ännu mer välutvecklat system för hemliga sociala signaler.

Poängen var att flottisterna genom språket kunde identifiera varandra. Talet visade om en okänd person var med i gänget eller stod utanför. Den okände kan förstås ha knäckt koden och nästlat sig in bland sjömännen men uttalet representerade inte flottans högsta säkerhetsnivå så det spelade inte så stor roll om det anslutit sig en katt till hermelinerna eftersom det mest sannolika var att en sådan katt var en inställsam och vänligt sinnad katt som bara ville bli accepterad i gruppen.

Ibland är det mycket praktiskt för en grupp människor att ha egna språkliga särmarkeringar som de inte delar med andra. I Domarboken som är en av Gamla Testamentets många böcker beskrivs till exempel i tolfte kapitlet hur efraimiterna som just blivit slagna i strid av gileaditerna försöker fly hem vid vadställena över Jordanfloden. Gileaditerna spärrade emellertid överfarten och frågade trafikanterna om de var efraimiter. Om de nekade uppmanades de att säga ordet ”shibbolet” vilket var listigt eftersom gileaditerna visste att efraimiter hade svårigheter med she-ljudet och inte kunde uttala ordet rätt. Om någon därför svarade ”sibbolet” så grep gileaditerna honom ”och högg ned honom vid vadstället. Vid detta tillfälle stupade 42 000 efraimiter”. (Sedan dess har ”shibbolet” blivit den generiska beteckningen på språkliga egenheter som ubåtsjákt.)

Därmed har jag kommit till dagens ämne som är blattesvenskan. Lika lite som uttalet ubåtsjákt kommer från Karlskrona är blattesvenska något ärftligt. Ej heller beror den på att utövarna, som efraimiterna, inte klarar det rätta, i det här fallet svenska, uttalet. Och ej heller är den som hos frimurarna ett slags hemlig sektmarkering. Blattesvenskan är motsatsen. Dess syfte är att framhäva utövarnas utanförskap. Med dialekten vill blatten utmana svensken genom att bestämt markera att han förkastar svenskens språk och därmed svenskens kultur och i sista hand svensken själv.

Den teori om blattesvenskan som jag nu framlagt är vad jag vet inte bevisad. Jag har träffat människor som hävdat att språkvarianten i stället är en defekt som beror på otillräcklig bekantskap med den riktiga svenskan. Blattesvenskan skulle i så fall vara ett så kallat interimsspråk, något man talar på vägen från ett språk till ett annat. Men det tror inte jag på. Den främsta anledningen är mina egna erfarenheter. Som liten bodde jag på Söder i Stockholm där det på den tiden ibland talades ett särskilt språk bland lodisar, ölgubbar och ungdomsligister. Det kallades ”söderslang” eller ”ekenssnack”. Att tala söderslang var inget jag fick lära mig av mina föräldrar. De språkkunskaperna inhämtades på gatan och av kompisar. Poängen är att jag vet hur kvickt och lätt man kan hoppa mellan de olika sociolekterna och hur man kan använda språkvalet för att skicka olika signaler till omgivningen. Därför tror jag att detsamma gäller för dem som väljer att tala blattesvenska. Tanken att någon som vuxit upp i Sverige och gått i svensk skola och lyssnat på svensk radio och teve inte vore förmögen att tala riktig svenska verkar alltför absurd för mig.

Blattesvenskan är således, vad jag kan förstå, ingenting oskyldigt. Den är ett ständigt utdraget långfinger mot Sverige och svenskarna. Innebörden är att talaren inte vill integrera sig och om det blir nödvändigt endast så lite som möjligt. Att i ett sådant läge, som svenska politiker brukar förorda, skjuta till en miljard hit och en miljard dit för att främja integrationen verkar bara enfaldigt.

Patrik Engellau