För knappt två år sedan skrev jag en text här på sajten som i korthet gick ut på att jag tror att särskilt unga kvinnor är på väg att sänka vår civilisation.  Novus opinionsundersökning visade då att om kvinnor i åldern 18-29 år fick som de ville så skulle v+c+mp få nästan hälften av rösterna. Lade man till socialdemokraterna handlade det om två tredjedelar. Sverigedemokraterna låg på knappt 12 procent i de unga kvinnornas gunst. Svenska Dagbladet hade tidigare gjort en undersökning inför valet 2018 och då fick v+c+mp+fi majoritet bland unga kvinnor. Var fjärde ung man röstade då på SD. 

När SCB:s stora undersökning om partisympatier för november 2021 nyligen kom blev siffrorna ännu tydligare. (s.26-28)  Fortfarande sympatiserar två tredjedelar av de unga kvinnorna med ”de rödgröna” c+mp+v+s medan motsvarande siffra hos unga män i samma åldersgrupp är strax över 40 procent, vilket är ungefär samma nivå som 2018. Men vad som verkligen sticker ut är de bristande sympatierna för Sverigedemokraterna. Mindre än tre procent av de unga kvinnorna känner att SD är det parti som ligger dem närmast medan motsvarande siffra hos de unga männen är uppemot 23 procent. Enligt SCB låg unga kvinnors SD-sympatier i november 2018 på drygt sju procent medan de unga männen hållit en tämligen konstant nivå sedan dess. 

Jag kan inte tolka det annorlunda än att unga kvinnor uppvisar ett ökande politiskt självskadebeteende. Nästan alla tar de avstånd från det enda demokratiskt valda riksdagsparti som har motsatt sig en samhällsomvälvande omstöpning med massinvandring och påtvingad mångkultur. Det innebär också att de röstar för ett framtida samhälle som de rimligtvis inte kan vilja ha. Vill de att deras barn ska leva i ett land som med stor sannolikhet kommer att bli alltmer farligt och fattigt – med utbredd kriminalitet, omfattande bidragsförsörjning, shariaområden, överfallsvåldtäkter, en skola i fritt fall, en överbelastad offentlig sektor, etniska konflikter och ett politikervälde vid rodret som blir alltmer avskärmat från folket? 

I min tidigare text frågade jag: ”Hur kommer det sig att den postmoderniska, intersektionella och statsbärande feminismen (vår regering anser sig ju vara den första av den sorten i världen) har påverkat unga kvinnors sinnen så djupt att de i stort sett tar avstånd från det välfärdssamhälle som de själva har fått privilegiet att leva i?” Ett samhälle som är grundat på välfärdsbärande uppfinningar från män inom dess egen civilisation. De kanske skulle fråga sig vilka som har uppfunnit elektriciteten, aerodynamiken, bilen, vattenreningen, WC, antibiotikan och nästan alla andra välfärdsbärande skapelser som gör att vi (ännu) lever i ett välstånd som aldrig förr i mänskligheten historia.  

Hur kommer det sig vidare att unga kvinnor är så lätta att hjärntvätta med doktrinen om ”allas lika värde”, som vilar på att Sverige ska vara en humanitär stormakt, oavsett vad som händer det svenska folket? Oavsett vad de säger så fortsätter den svenska nomenklaturans näst intill religiösa korståg för att vara en förebild för andra länder. Där ingår att svenskarna måste uppfostras till att vara uppmärksamma på sin egen strukturella rasism. Detta manifesteras bland annat i regeringsuppdraget att motarbeta rasism på arbetsmarknaden. Om man läser Länsstyrelsen i Stockholms lydiga rapport (2021:23) ”Vita privilegier och diskriminering”, så förstår man hur djupt in i samhällskroppen detta synsätt har spritt sig. 

Trots att regeringen försäkrar att volymerna på inflödet av migranter ska minskas, så rullar det på i samma spår. Bara i år kommer vi att totalt sett bevilja sammanlagt cirka 100 000 nya uppehållstillstånd. Detta i ett samhälle som genomgår en så dramatisk demografisk förändring att den svenskättade befolkningen antagligen kommer att vara i minoritet en bit in på andra halvan av 2000-talet. 

Men det tycks inte bekymra majoriteten av de unga kvinnorna. Många av dem har stått bakom banderoller som ”Refugees Welcome” och välkomnat unga män från invasiva, religiöst intoleranta och kvinnoföraktande kulturer. Andra är ”fjärdevågenfeminister” som anser att den vita heteronormativa mannen är den största priviligierade förtryckaren i världshistorien och att ”rasifierade” rakt igenom är strukturella offer.  

Vårt samhälle är idag svårt sargat av ett kvinnligt ”empatitänkande” som genomsyrar snart sett allting. Det innebär att klassiska manliga dygder som att värna om det egna habitatet genom yttre och inre våldsmonopol, har nedprioriterats, till och med diskvalificerats (titta bara på försöken med dialogpolis medan gängkriminaliteten exploderar). Genom att försöka att vara ett ymnighetshorn för resten av världen har vi tappat vår självbevarelsedrift, värdighet och moraliska kompass. Lättlurade och godtrogna tilltalas de unga kvinnorna av ett globalistiskt tänkande, som de själva inte förstår konsekvenserna av. 

Jag vet inte om det blir så mycket bättre med åren. Även i den yrkesverksamma åldern 30-49 år sympatiserar över 60 procent av kvinnorna med de rödgröna. Hos den äldsta gruppen kvinnor, från och med pensionsåldern, får socialdemokraterna nästan hälften av rösterna. Det välfärdsindustriella komplexet med sin värdegrund, sin allomfattande vårdapparat, understödd av en känslobaserad agendajournalistik, tycks ha kvinnorna i sitt grepp.