När min man och jag var ute och promenerade häromdagen stötte vi ihop med en ung kvinna som pratade högljutt i sin mobiltelefon och som inte hade minsta koll på var hon gick. Hon gestikulerade vilt och hade blicken riktad någonstans långt bortom verkligheten och hon gick rakt emot oss utan att överhuvudtaget se oss. Bara att gå undan, med andra ord, men även efter att hon försvunnit hörde vi hennes gälla röst eka i parken.

Hade det här hänt för några år sedan så hade jag sagt åt henne att dämpa sig. Det är inte okej att ta över uterummet på det där sättet – det är lika arrogant som att sitta i en tunnelbanevagn och avhandla sitt privatliv så att alla andra passagerare tvingas höra. Men med åren har jag blivit alltmer tveksam till att alls säga åt folk som bär sig ohyfsat åt. Så otryggt har Sverige blivit att det innebär en risk att kritisera människor som förstör för omgivningen.

En god vän till mig råkade riktigt illa ut när hon kom åkande på en smal stadsgata i en stad i södra Sverige, och två unga kvinnor stod mitt i gatan och diskuterade. Min vän öppnade bilfönstret och bad dem vänligt flytta på sig så att hon skulle kunna komma fram, och vad hände? De attackerade henne, två mot en, riktade knytnävsslag mot hennes ansikte och slet sönder hennes jacka.

Min vän hade tur. Det är vad vi hoppas i alla fall, för det finns kameror på platsen och polisen tog upp hennes anmälan och rubricerade händelsen som misshandel. Samtidigt är det förenat med oro för henne förstås, eftersom de unga kvinnorna var så aggressiva att det var uppenbart att de hade ett rätt stort våldskapital. Har de också kusiner eller andra släktingar som är beredda att ställa upp vid deras sida om misshandeln går till rättegång?

Sånt kan man aldrig veta numera, i klanernas tidevarv. Det finns lärare som lever under dödshot för att de försöker hålla ordning i klassrummen i mellanstadiet till och med, eftersom det numera kan vara förenat med livsfara att säga till en tolvåring att sitta still och hålla tyst under lektionstid.

Hur blev det så här? Det är förstås en retorisk fråga eftersom de allra flesta redan vet varför. Åratal av fullkomligt förslappad invandrings- och integrationspolitik, med noll koll på vilka som kommer över gränsen och slår ner sina bopålar, och löjligt låga straff för dem som begår brott. Det är inte bra för någon, men fram till för ganska lite sen var det förenat med rasistanklagelser att ens antyda att kriminaliteten kan kopplas till invandringen.

Numera kan ingen förneka kopplingen mellan invandring och kriminalitet och få försöker, men den tidigare inställningen var ett enormt svek mot hela det svenska samhället, och mot alla hederliga människor som bor här – etniska svenskar som invandrade. För det man ska komma ihåg är att en överväldigande majoritet av dem som invandrat hit tillhör just de hederliga och skötsamma. Och om man ska vara riktigt petig är det kanske just de som har råkat mest illa ut när politikerna gett den invandrade klankriminaliteten så gott som fria händer i det offentliga rummet. Klanerna ger alla invandrare dåligt rykte, och skapar motsättningar som skulle ha kvävts i sin linda, medelst snabba och orädda inryckningar och långa, kännbara fängelsestraff.

Istället är det de kriminella som betraktas som offer. Offer för den påstådda strukturella rasismen, offer för de vita svenskarnas intolerans, offer för klassklyftor och fattigdom. Men alla andra då? Alla de medborgare som aldrig skulle komma på tanken att stjäla så mycket som en limpa, hur fattiga de än blir?

Det är bland dem vi hittar majoriteten av invandrarna. Så varför tänker de fina antirasisterna så lite på dem?

Det tycks helt enkelt vara så att alla som sköter sig, tar ansvar och uppfyller de plikter som är förenade med att vara en samhällsmedborgare räknas bort i den flumvänsterpolitik som skapat dagens otrygga Sverige. Jobbar du och betalar skatt? Då har du det minsann bra och har ingen anledning att klaga, även om inkomsterna bara räcker till det mest nödvändiga! Försörjer du dig på att langa narkotika och tjänar hundratusentals skattefria kronor i månaden? Din stackare, vad har du varit utsatt för i ditt liv, som har det så svårt?

Det är mer än sjukt, det är helt galet. Men det är det samhälle vi har i Sverige idag. Min väninna tillhör dem som fortfarande anmäler brott till polisen, trots vetskapen om att det kan medföra hot och våld. Men ju mer klanerna breder ut sig, desto fler kommer att avstå från att polisanmäla. Frågan är hur det kommer att bli framöver, nu när folks tilltro till rättvisan blir allt mindre.