ANDERS LEION: Åldersförakt 

Äldre uttrycker ofta en känsla av att ha blivit förminskade, att inte bli sedda, att inte bli tagna på allvar. Så har jag också känt. 

Men jag måste bekänna att det är ömsesidigt: Jag har mycket svårt att ta unga på allvar. Det gäller unga politiker och unga skribenter – som ju i sina yrken med nödvändighet avslöjar sina ofta bristande kunskaper och förmågor. Direkt plågsamt kan det vara att tvingas uppleva deras språkbehandling, och pinsamt blir det ofta när de avslöjar sin okunskap.

De senaste dagarnas debatt om energin och elbristen har avslöjat mycket. 

Detta leder förstås till att jag inte kan undgå att känna ett lätt förakt gentemot många av dem. Det smittar också av sig på deras yrkesmässiga hemvist. Ordna partierna efter deras företrädares genomsnittliga ålder och det avslöjar just hur det ”yngsta” partiet också är det okunnigaste och mest verklighetsfrämmande. 

Under senare tid har flera publika personer behandlat sina känslor och tankar inför det egna åldrandet. Ann Heberlein skrev en lång artikel om de plågor hennes åldrande marterade henne med. Hon saknade mest sin förlorade skönhet och de fördelar den gett henne. Hennes artikel (SvD 20/11) var rolig att skoja med.  

Erik Helmersson skrev att han var tacksam över att ha åldrats. Han slipper nu vara rädd för unga, aggressiva män: ”Men nu. De såg mig inte. Jag blev inte tillmärkeslagd. En liten farbror i hatt och gråskägg. Jag var en irrelevant del av gatubilden, en stolpe, en papperskorg” Han är tacksam för att ha nått denna osynlighet.  

Horace Engdahl återger samma upplevelse från det intellektuella slagfältet: ”… det är svårt att åldras som odåga… Därför att efter en viss ålder börjar folk betrakta dig på ett lite förlåtande sätt, ett lite medlidsamt sätt. Låt säga att jag är kontroversiell. Hur länge till tar man det på allvar och när betraktar man det bara som gammelmansgnäll?”. 

Per Wästberg tar det lugnare: ”Hur mår du? För oss äldre har artighetsfrasen blivit till en fråga om hälsan, till en medicinsk rapport om artros, ryggont, blodtryck och prostata. Finns det inte viktigare ting att prata om? Vem vill vara en åldring som måste rusa till toa i ett seriöst samtal?” Sedan berättar han lite belåtet att han har goda värden. 

Själv har jag haft en upplevelse alldeles nyligen som, i kontrast med vad jag upplevde för nästan femtio år sedan (1974), understryker detta förhållande. Jag skrev en bok det året – Den svenska modellen – som fick mycket stor uppmärksamhet. Trots att den var en enkel debattbok såldes den i stor upplaga. Gösta Bohman läste ur den i riksdagen och den nya borgerliga regeringen fick läsa den som ett slags karta över Sverige. (Dessa uppgifter har jag fått berättade av dem som sade sig ha upplevt händelserna. Kanske är det bara båg). Bokens titel etablerade begreppet, som det verkar, för evärderliga tider.  

Naturligtvis berodde uppmärksamheten främst på att jag var anställd på LO och kritiserade socialdemokratin och dess samhällsuppfattning. Jag tyckte uppmärksamheten var besvärande och blev alltmer lättad i takt med att den ebbade ut. 

Men det var inte bara det. Just min ungdom gjorde min kritik spännande: jag tror att man såg mig som ett slags förebud för något nytt. Också på den tiden fanns det kritiska äldre socialdemokrater, som också offentliggjorde sin kritik, men de fick inte samma uppmärksamhet. 

I år har jag skrivit en ny bok (1809-1939-1963). Den är, enligt min enkla mening, på många sätt bättre än sjuttiotalsboken. Den har inte fått någon uppmärksamhet alls, och bara sålts i en handfull exemplar. Det gör inte så mycket. Det var så roligt att skriva den, men mottagandet fick mig alltså att fundera. 

Slutsatsen är att den enskilde enbart är ett skal, hur viktig han än tycker sig vara – och detta skal fylls med betydelse eller töms på betydelse alltefter hur han värderas av omgivningen. Denna värdering styrs till stor del av den värderades ålder. Den unge har ett företräde, i alla sammanhang. Det beror också på att de unga, aktiva i yrkeslivet, har möjlighet att gynna varandras karriärer och framtider.  Och bredvid står de äldre och förundras, både avundsjuka och lite föraktfulla. 

Men, sett mot hela denna bakgrund är det anmärkningsvärt och förvånande att jag i flera år varit upptagen av en ung mans mycket ungdomliga, i vissa avseenden nästan barnsliga verk. 

I den beskriver han hur han kommer till huvudstaden från en landsortsstad och häpnar över, blir förtjust över och också avskyr det som där sker. Naturligtvis blir han förälskad i en mycket frigjord och omsvärmad adelsdam, äldre än han själv, och mycket mindre beroende av honom än han av henne. 

Han beskriver utförligt hur kärleksaffären utvecklar sig från en berusande lycka till, så småningom, förtvivlan och hat. Men han beskriver också det litterära och politiska livet i huvudstaden. Han är ofta fräck, också skabrös – hela tiden mycket underhållande. I en dikt beskriver han hur han inte kunnat sova på natten därför att han haft så roligt tillsammans med en diktarkollega på kvällen före. De satt mittemot varandra och skrev dikter och vitsar på ett skrivplån som de sedan sköt fram och tillbaka mellan sig. Den enes dikt ströks över av den andre, skriften utplånades i vaxet, för att sedan ersättas av en dikt som försökte vara kvickare än den första. För 2,000 år sedan. Det är som vore det i går och de sutte med varsin padda. 

Han heter Catullus och levde under republikens sista år. Han dog ung, i trettioårsåldern. 

Hans två mest kända rader:  

Hatar gör jag och älskar ändå. Du frågar mig varför. 

Vet inte, men det är så. Ständigt torterar det mig.”  

Jag har läst honom i flera år, delvis därför att en del av hans dikter ingick i kurslitteraturen på universitetet. Men det var länge sedan. Jag fortsätter och kommer alltid att fortsätta läsa honom. 

Han har allt det jag uppskattar. Han ser samhället omkring sig, han beskriver makten och hudflänger den, han beskriver vardagliga ögonblick så de glöder. Han är avslöjande ärlig – också gentemot sig själv. 

Han är en gåva från antiken till oss. Gåvan var försvunnen i flera hundra år, tills en dag ett skinn med hans dikter nedpräntade hittades under en tunna i Verona, hans födelsestad. Han kom från Norditalien, etruskiskt land och räddade ett etruskiskt ord till eftervärlden. Vilket?  Basium: kyss. 

Latinet är alltså inte dött. Det är bärare av antikens gåvor till oss. 

(Den nyaste och bästa översättningen, Gunnar Harding och Tore Jansons Dikter om kärlek och hat är slutsåld och svår att få tag i. Ebbe Lindes äldre översättning finns på antikvariat. Ett bra val är annars Peter Greens The poems of Catullus, med fina översättningar till engelska.) 

Anders Leion