Påven Franciskus har nyligen avslutat ett femdagarsbesök i Grekland och Cypern. Syftet tycks i huvudsak ha varit att uppmärksamma den besvärliga situation i vilken båtmigranter befinner sig. På bilden syns han i ett migrantcentrum på den grekiska ön Lesbos som för närvarande huserar omkring 2 000 personer från Afghanistan, Mellanöstern och Afrika som hittills utan framgångs försökt att passera den grekiska gränsen för vidare transport i Europa.

Påven är känd för sitt engagemang för migranter. Vid hans första besök på Lesbos för fem år sedan tog han med sig tolv asylsökande tillbaka till Vatikanen. Under denna resa har han hämtat tolv asylsökande på Cypern. Hans budskap till övriga länder och folk går på temat ”öppna era hjärtan”. Han beklagar den ”nationalistiska egoism” som han menar blockerar ett samordnat europeiskt svar på migrationsutmaningen där ”varje land tar emot migranter i proportion till sin förmåga”. ”I Europa finns många länder som insisterar på att betrakta problemet som något som inte angår dem”, fortsatte han.

Fram till i våras fanns en överenskommelse mellan Grekland och Turkiet enligt vilken Turkiet skulle acceptera att återta migranter som inte beviljades asyl av grekerna. Överenskommelsen har nu upphört (av skäl som jag inte känner till; troligen ansåg turkarna att grekerna skickade tillbaka för många migranter). Konsekvensen är att det råder ett slags stillestånd vid gränsen. Migranterna kommer varken in eller ut. Naturligtvis är detta svåruthärdligt även för Grekland. På Lesbos uttryckte påven sympati för grekerna: ”med sorg måste vi medge att detta land, liksom andra, fortfarande är illa utsatt”. Han tycktes ursäkta Grekland, kanske för att den grekiska presidenten Katerina Sakellaropoulou deltog vid besöket.

Så vad kommer att hända? Det handlar förstås inte bara om situationen på Lesbos utan om en global våg av människor från utvecklingsländer som vill flytta till Europa, USA och andra länder som de hoppas ska erbjuda dem ett bättre liv. Problemet är att de inte är välkomna. Och vad händer då?

En reaktion är påvens och Fredrik Reinfeldts uppmaningar till folk att mot sin vilja ta emot och sörja för migranterna. Det är i stort sett den politik som fortfarande följs av exempelvis Sverige även om ansvariga politiker ofta påstår något annat såsom att immigrationen till vårt land ligger på lägsta europeiska nivå.

Jag tror inte att välkomnandestrategin kommer att hålla. Humanitära migrationsvänliga organisationer hävdar att de grekiska myndigheterna i verkligheten för en annan och brutalare politik än de vill erkänna. Till exempel ska de med tvång föra ut migranter på havet, sätta dem i gummiflottar och låta dem fara varthelst de önskar. Sannolikt kommer hårda avvisningsstrategier framöver att bli den förhärskande politiken i de tilltänkta mottagarländerna.

Under alltihop ligger förstås ett svårt moraliskt problem som vi inte törs lyfta upp på bordet, noggrant syna och sedan diskutera. Problemet är om vi tills vidare välbeställda västerlänningar ska fortsätta att bereda utrymme för och delvis finansiera stora människogrupper från andra kulturer som vi endast med självövervinnelse kan tolerera.

Detta är en svår fråga som fortfarande är tabu i svensk politik. De som i sitt hjärta svarar nej på frågan vågar inte göra det öppet och ärligt av rädsla för att få latrintunnor tömda över sina huvuden. Men det här är en allvarlig fråga som vi inte bör fly ifrån även om den är obehaglig. Den vi håller för alla tiders störste moraliske mästare, Jesus, lärde att vi skulle göra som påven och Reinfeldt anbefaller. Själv är jag skeptisk. Vad Jesus än rådde människan att göra så har hon genom världshistorien aldrig följt hans råd. I stället har en del av mänskligheten varit flitig och skötsam och satsat på sin egen och sina närståendes förkovran. Om resten av mänskligheten också gjort det så hade dagens migrantproblem inte funnits.