När Finland nyligen firade sin självständighetsdag svämmade Facebookflödet över av nationell stolthet från mina finska vänner och av glada tillrop från de svenska. Och det är förstås så det ska vara. Så varför ser vi inte samma självklara glädje och stolthet här i Sverige när vi firar vårt lands speciella dag?

Många menar att det handlar om kriget, eller snarare om avsaknaden av det. I och med Sveriges omdiskuterade neutralitet behövde vi svenskar inte kämpa för vår frihet och vår självständighet på samma sätt som våra nordiska grannar.

Det ligger kanske något i det. Kanske gick vi miste om något. Vi slapp det lidande som våra grannar tvingades genomlida, men vi missade kampen. Kampen för nationen, för folket, för de gemensamma värderingarna. Det kan inte vara en slump att både Finland, Norge och Danmark har en starkare nationell självkänsla än vi svenskar har. Vi blev kanske bortskämda? Fick för oss att vår historia och vårt kulturarv inte var värt att värna?

Samtidigt är vi ju så otroligt många svenskar som älskar vårt land precis lika mycket som finländare, norrmän och danskar älskar sina länder. Det är bara det att vi har mötts av så många skitstormar från de sammanvuxna statsmakterna att vi knappt vågar yttra det längre av rädsla för att bli betraktade som extremister.

Jag vet att jag har skrivit om detta förut, men när man pratar om svenskhet och kärleken till Sverige så går det inte att komma runt Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Båda två satte en ära i att håna och förlöjliga det svenska kulturarvet, trots att de i alla andra avseenden tyckte olika om det mesta. Det enda som förenade dem var åsikten att svenskarna inte är värda ett vitten, och att den svenska kulturen inte existerar – där var de rörande överens.

Det är obegripligt arrogant av två upphöjda politiker, som båda avlönas av medborgarna, att tramsa om att vi inte har någon kultur och att det enda riktigt svenska är ”barbariet”. Om jag ska vara helt ärlig anser jag faktiskt att det är snudd på kriminellt.

Lika obegripligt är det att dessa nedsättande uttalanden inte medförde några konsekvenser alls för dem. Inga svåra frågor från dagspressen eller public service – istället avfärdades deras kritiker som hatare, rasister och extremister.

De enda extremisterna i det här sammanhanget är dock Sahlin och Reinfeldt själva. I ett annat Sverige, där folksjälen inte hade pressats tillbaka av en massiv och skoningslös propaganda om den icke-existerande kulturen, skulle de aldrig ha kunnat fortsätta som politiker. Men i dagens Sverige, där alltför många människor låtit sig påverkas av dessa absurda tankegångar, är det helt riskfritt att yttra sig så om befolkningen och den nation våra förfäder byggt. Det är helt sjukt.

Tyvärr kan svenska makthavares ogina sätt att se på sin egen befolkning och nationen smitta av sig även på människor från andra länder. Jag hade en finsk väninna en gång, som bott i Sverige sedan barnsben, och som alltid firade sitt forna hemlands nationaldag men aldrig den svenska. När jag en gång sa till henne att jag tyckte det var stolligt att Stockholms stadsmuseum bjöd in till somalisk dansafton på nationaldagen såg hon på mig som om jag hade sagt något fullkomligt horribelt.

– Vad borde de ha ordnat istället då, menar du? utbrast hon upprört.

– Tja, de kunde väl ha bjudit in somaliska föreningen till en afton med svensk folkdans, föreslog jag.

– Hur kan du ens säga så? Det är ju jätteviktigt att man inkluderar alla på nationaldagen, svarade hon då.

Hon kunde inte förklara varför svensk folkdans skulle vara exkluderande medan somalisk inte är det och ville heller inte berätta hur vanligt det är att det anordnas multikulturella nationaldagsfiranden i hennes eget hemland. Det var helt uppenbart att hon mätte finländares och svenskars rätt att älska och värna sin kultur med helt olika måttstockar. Hon hade rätt att älska sitt land – jag hade inte samma rätt att älska mitt.

Den attityden kan vi ”tacka” stroppiga politiker som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt för.