Anfäderna till fåglarna på bilden – Geospiza fortis och Geospiza magnirostris om du ville veta – påstås ha kommit till Galapagosöarna för två miljoner år sedan och därefter muterat i snabb takt så att Charles Darwin kunde iaktta att näbbarna anpassade sig efter olika födokällor såsom nektar från kaktusblommor, insekter, frön samt blod från Galapagos leguaner. Dessa observationer i kombination med munken Gregor Mendels rön vid experiment med olika ärtsorter har under de senaste hundrafemtio åren lagt grunden till människans förståelse av hur hon själv och allt annat liv kommit till och utvecklats.

Själv har jag aldrig begripit dessa teorier tillräckligt bra för att avgöra om jag tror på dem eller inte. Tills vidare respekterar jag deras auktoritet ungefär som att jag tar covidvaccin eftersom Astra Zeneca och Pfizer mig vetandes inte lurat mig tidigare.

Idéer är en sorts liv som uppstår och utvecklas ungefär som finkar. Miljön förändras omkring dem och om de har tänkt sig att överleva – vilket är allt livs inneboende dynamiska kraft – så begriper de att de måste anpassa sig, det vill säga mutera. Om mutationerna drivs av omgivningens förändringar eller av en inneboende, slumpmässig och blind förändringsvilja vet man inte, i varje fall inte jag.

Jag tror att socialismen och PK-ismen är ungefär som Darwins finkar. De härstammar från en gemensam anfader som är föreställningen att människan med sin intelligens kan förbättra inte bara den övriga biosfären utan även sig själv.

Vad är det med det? frågar du antagligen och med rätta. I alla tider har väl filosofer pläderat för mänsklig självförbättring, Jesus till exempel. Hans hela idé var ju att människorna genom en viljeakt skulle börja älska andra som sig själva varvid jordelivet skulle förvandlas till ett paradis. Så vad skulle det vara för särskilt med socialismen och PK-ismen?

Jag glömde en detalj, ursäktar jag mig. Socialister och PK-ister är otåliga människor. De orkar inte vänta på att ett tillräckligt antal människor tillräckligt snabbt ska begripa Jesu budskap eftersom människor i allmänhet är så djävla korkade att de som förstår lite mer måste ta kommandot om det över huvud taget ska bli något paradis.

Du ser lite undrande ut och frågar hur dessa lite klokare medborgare skulle kunna ta kommandot.

Genom staten förstås, svarar jag. Genom att kontrollera staten. Socialismens och PK-ismens gemensamma anfader är just idén att lite klokare människor ska använda staten och dess våldsmonopol för att tvinga andra människor som inte fattar så bra att bete sig som de klokare, kunnigare och mer framtidsorienterade, det vill säga progressiva, människorna har tänkt ut, till exempel att överlämna sin gård i Ukraina till sovjetkolchozen eller att uppmuntra sin dotter att byta kön om det känns angeläget eller införa en värdegrund enligt vilken alla kulturer är lika mycket värda trots att folk gör allt för att slippa ut ur vissa kulturer.

Du undrar vad det i så fall är som skiljer socialismen från PK-ismen. De verkar ju ganska lika?

Jag svarar att jag tror att det finns två fundamentala olikheter. Den första gäller relationen mellan staten, som i båda fallen kontrolleras av respektive progressiva människor, och kapitalet eller produktionsapparaten, kort sagt det privata ägandet.

För socialisterna representerade det privata ägandet och därmed marknadsekonomin och kapitalismen det främsta hindret för övergången till mänsklighetens nästa sociala och ekonomiska höjdpunkt, nämligen det fullt kommunistiska samhället enligt Lenins med fleras beskrivning. Därför måste den privata äganderätten upphävas och egendomen överföras till staten.

För PK-isterna är ägandet, marknadsekonomin och kapitalismen inget problem. Dessa företeelser är hönan som lägger ägg av guld som PK-isterna kan komma och plocka när de så önskar. Varför besvära sig med att äga och styra företagen när man ändå kan gå och hämta pengarna vid behov, antingen direkt ur bolagen eller också sedan de betalats ut i lön till det arbetande folket? En annan fördel för PK-isterna är att de inte, som socialisterna, med automatik hamnar i harnesk mot kapitalet. För kapitalet är PK-staten inte samma självklara fiende som socialiststaten.

Socialiststaten och PK-staten har liksom två olika slags näbbar för att få fram sin föda. Den förra tar förstatligar produktionen, den senare nöjer sig med att beskatta avkastningen.

Den andra fundamentala olikheten är det intresse de två ideologierna hävdar sig företräda. Socialisterna företrädde arbetarklassen som Marx hade förklarat ägde framtiden i det rike som skulle efterträda den kapitalistiska ordningen. Framtiden tillhörde arbetarklassen som därför förevigades i heroiska monument.

PK-ismen hyllar inte de starka som har framtiden för sig utan tvärtom de svaga som antas sig själva oförskyllt hamnat i offerpositioner och därför ska kompenseras genom de statsbärande PK-istiska eliternas insatser. Det blir en del konflikter mellan offerkategorierna om vem som ska anses mest förtryckt och därför få mest kompensation. För att kvalificeras som förtryckt måste en grupp människor bevisa sina lidanden exempelvis som gossen som får näsan mätt på bilden nedan i ett frenologiskt experiment. Näsmätning är förnedring nästan i klass med slaveri och ska kompenseras i tre eller flera nedstigande led.