Just nu svämmar nyhetsflödena över om regissören Staffan Hildebrand och avslöjandena om att han förgripit sig på unga pojkar under sin mest aktiva tid som regissör av ungdomsfilmer. Själv förklarar han med självbelåten min att han aldrig upplevde att han gjorde något fel, och hänvisar till de gamla grekerna och deras förkärlek för unga pojkar. Det är så äckligt att man kan spy.

Ännu äckligare blir det när det visar sig att det här har varit välkänt i branschen, och bland Hildebrands kollegor och bekanta, ända sedan det begav sig. Vem man än pratar med, som haft något att göra med Staffan Hildebrand under den tid då övergreppen skedde, så har de antingen sett olämpliga beröringar eller själva råkat ut för det.

Nu kan man naturligtvis inte lita på allt man hör, men med tanke på hur lugnt Staffan Hildebrand erkänner sina handlingar verkar det inte som om det hela varit någon särskilt välbevarad hemlighet. Det tycks snarare som om han kunnat hänge sig åt sina sexuella drifter utan att känna minsta lilla oro för att bli påkommen? Varför?

Jag tror att det beror på att Staffan Hildebrand redan från mycket unga år haft rätt partibok. Han började sin karriär på det tidiga 1970-talet, som redaktör för Stockholms Socialdemokratiska Ungdomsdistrikts medlemstidning Ung Mening, och tog senare plats på Aktuellts ungdomsredaktion. Det var där han började göra film, då med dokumentärer om ungdomar. Därefter gjorde han den uppmärksammade kultfilmen G – som i gemenskap (1983), delvis finansierad av Sveriges Television.

På 1970-talet reste han också till Thailand, varifrån han tog med sig ett barn hem för adoption. Några månader senare reste han tillbaka till Thailand och dumpade pojken där, eftersom det inte ”funkade” som han hade tänkt sig. Jag vet inte ens om jag vill veta vad som skedde mellan Hildebrand och den lille pojken.

De flesta av hans filmer har handlat om ungdomar och deras problem. Hildebrand fick tidigt rykte om sig att verkligen förstå den unga generationen, och det var ofta myndigheter och andra organisationer som beställde film av honom. En sådan film var On the Loose (1985), som beställdes av LO. Den handlade om en ung svetsare i Katrineholm och dennes svartsjuka då rockbandet Europe kommer till stan och det visar sig att hans flickvän känner sångaren Joey Tempest. Jag har inte sett den men det är ju lätt att föreställa sig ungefär vad den går ut på. Svetsare, bliv vid din svets, för i längden är det dig tjejerna helst vill ha, liksom.

En annan beställningsfilm var Stockholmsnatt (1987), där Hildebrand romantiserar samtidens ungdomsvåld med en hårfager Paolo Roberto i huvudrollen. Den gjordes på uppdrag av statliga Televerket, som ett led i deras kampanj Stoppa sabbet mot vandaliseringen av telefonkiosker. I Stockholmsnatt slår Paolo Roberto sönder flera telefonkiosker, vilket senare i filmen får konsekvensen att han inte kan ringa SOS Alarm när hans lillebror blivit misshandlad.

Präktigt så det förslår alltså, när den s-märkte filmskaparen tog sig an ungdomskulturen. Genom åren har han också pratat mycket och gärna om att de unga pojkarna fick ett andra hem hos honom, och att han fick mycket kärlek av dem.

Idag vet alla vad det var för slags ”kärlek” han på olika sätt manipulerade till sig av de unga tonårspojkarna. Men Hildebrand låter sig inte rubbas i sin självgodhet. Han uppfattade aldrig att han gjorde grabbarna illa och förresten fick de ju vara med om så mycket spännande vid sidan av övergreppen. Och så var det ju det där med de gamla grekerna också, som sagt. Allt i sin ordning, med andra ord, och nu vill han gå vidare, säger han.

Hade detta varit möjligt om inte Hildebrand hade skyddats av den socialdemokratiska maktapparaten? Det tror inte jag. Jag tror att det är partiboken som har möjliggjort alla år av övergrepp och maktmissbruk, och gett Hildebrand fri lejd genom decennierna trots att det hela tycks ha pågått relativt öppet. Är man socialdemokrat är man per automatik god oavsett hur manipulativ och ondskefull man än är.

Det här får mig att tänka på katolska kyrkan och de skrämmande många övergrepp som pågått där genom decennierna, med biskopars och kardinalers goda minne. Där är det prästrocken som utgör garanten för att slippa konsekvenser, men i övrigt är det exakt samma sak. Präster står över vanliga församlingsbor, liksom Socialdemokraternas älsklingsregissör står över de unga pojkar han låtsas ha ett normalt och faderligt intresse av. Det är genomvidrigt.