Av alla oss som är missnöjda med hur politikerväldet sköter Sverige nöjer sig många med att vältra sig i förakt. Det känns gött när exempelvis en ledande miljöpartist säger något extra dumt som bara bevisar hur rätt man haft i sin nedlåtenhet för partiet och dess företrädare. Allt som oftast kommer jag på mig själv med att hånfullt tumla om i sådant gyckel, ju elakare formulerat desto bättre. Varje gång jag talar med min portugisiskalärarinna vill jag kunna toppa mitt senaste exempel på svensk enfald så att hon återigen ska kunna spärra upp ögonen, tappa hakan, under några sekunder bli mållös för att därefter brista ut i ett rått skratt.

Jag tror tvärtemot vad många hävdar att det är klokt att nedvärdera och håna sina motståndare. Det skapar god stämning i det egna laget. När jag var utbytesstudent i USA upptäckte jag till min förvåning hur detta psykologiska spel utvecklats till avancerade ritualer. Före varje match mot andra skolor avhölls långa ”pep rallies” där man skulle skrika ut sitt blodiga hat mot det odugliga och föraktliga motståndarlaget som ändå bara bestod av bäbisar. Så vidtog ramsor och rimmade verser som alla kunde utantill eftersom kulthandlingen aldrig ändrades annat än att det ibland förekom en blåsorkester. Av detta fick hemmalaget stark stridslust.

Men för att vi som bekänner oss till det sunda förnuftet snarare än till PK-ismen – och som enligt mina föreställningar har stöd från majoriteten av Sveriges folk (det är bara det att vi inte har några gemensamma institutioner typ tidningar, tevestationer, konferenser och statsbidrag som gör oss medvetna om varandra; i stället ligger vi utan gemensamma förbindelser som potatisar i en säck vilket var den bild Marx använde för att förklara varför franska bönder var så svåra att mobilisera politiskt) – ska bli en politisk kraft annat än kring köksbordet så krävs något mer.

För det första krävs en gemensam, trovärdig, bärande teori. Det var kring en sådan teori som det socialdemokratiska partiet bildades år 1889. Teorin var mycket enkel. Den förklarade att samhället bestod av två motsatta sociala krafter, nämligen arbetare och kapitalister som hade var sin ideologi eller samhällstolkning, således socialismen respektive liberalismkonservatismen. Svårare än så var det inte. Teorin öppnade arbetarklassens ögon. Den förstod att den var en klass som solidariskt måste samverka för att komma någonstans. Till exempel begrep den att den talade fiendens språk och tänkte hans tankar eftersom fiendens ideologi var samhällets härskande ideologi. Arbetsgivaren, insåg den, gav minsann inget arbete utan gjorde precis tvärtom. Han tog en del av det värde som arbetaren slitit ihop. Det handlade inte om arbetsgiveri utan om utsugning.

Jag menar att vi lever i en analog situation men den härskande klassen är inte längre kapitalisterna utan politikerna och de utsugna är inte arbetarna utan den nettoskattebetalande medelklassen. Vardera gruppen har sin ideologi, PK-ismen respektive det sunda förnuftet.

Går det att göra en analys som bättre än denna optimerar enkelhet och pricksäkerhet? En del hänger upp sig på språkbruket. Men de som tycker att ”utsugning” är ett vulgärt ord kan byta till ”exploatering” (och därmed även visa att de behärskar franska språket).

För det andra måste detta evangelium spridas bland dem som skulle må väl av att höra det, således den nettoskattebetalande medelklassen. Människor frågar hur det ska gå till. Vi måste ha en tevekanal, säger några, en svensk Fox News. Gärna för mig, svarar jag, men jag vet inte var de nödvändiga pengarna skulle kunna hämtas. Återigen kan vi lära oss av gamla tiders socialdemokrater som inte heller hade så mycket lättillgängliga slantar. I stället för penningstinna fonder fick de ianspråkta resurser de hade i överflöd, nämligen arbetare som kunde tala för läran i sina egna kretsar. Från ungefär år 1880 reste socialistmissionären August Palm runt i Sverige och bildade arbetareklubbar som sedan missionerade vidare på egen hand (om de inte skrumpnade bort vilket förstås var ett vanligt öde).

Jag vågar påstå att sådan missionsverksamhet, som kan bedrivas av var och en även i mycket liten skala, är naturmetoden när sociala rörelser ska spridas. Alla människor du talar med kommer inte att gripas av budskapet men det viktiga är de stordåd som kan åstadkommas av den grupp som faktiskt ser och utnyttjar möjligheterna.

Jesus var alla tiders störste missionär. Så här förklarade han i liknelsen om såningsmannen som återfinns i Matteus 13:

Den dagen gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. 

Det samlades mycket folk omkring honom, och därför steg han i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden. 

Och han talade till dem med många liknelser: ”En man gick ut för att så. 

När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. 

En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. 

Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. 

En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. 

Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. 

Hör, du som har öron.”