JAN-OLOF SANDGREN: Moderaterna vågar inte ta makten 

Det finns ett psykologiskt trauma, som jag inte vet namnet på men som går ut på att om man flugit riktigt högt och misslyckats kapitalt så vill det mycket till innan man provar igen. Tvingas man av omständigheterna göra ett andra försök, har tröskeln blivit så hög att man instinktivt försöker lägga hinder i vägen. Låt oss kalla det ”Reinfeldtsyndromet”. 

I min ungdom var Moderaterna det stöddigaste av riksdagspartierna. Man hade de mest välutbildade medlemmarna, de största kapitalägarna och de viktigaste exportföretagen på sin sida. Man kunde kosta på sig att vara lite snorkig mot arbetarrörelsen. För även om Sossarna haft makten i några decennier, hystes inga tvivel om att kapitalister som Curt Nicolin, Hans Werthén och Marcus Wallenberg var de som ”bar upp Sverige”. Dessa profiler hatades av vänstern, men det var inget som störde Moderaterna. Gösta Bohmans största mediala tillgång var hans orubbliga självförtroende. 

När svärsonen Carl Bildt tog över regeringsmakten några år på 90-talet gick det kanske inte lika bra som väntat, men visade i alla fall att Socialdemokratin inte var osårbar. 

Entusiasmen var därför enorm när Reinfeldt klev in på scenen och lovade inleda en ny era i svensk politik. Sen tidigare hade man kapitalet och näringslivet på sin sida. Nu återstod egentligen bara två saker; att tvätta bort stämpeln av invandrarfientlighet och få med sig arbetarna. Reinfeldt verkade perfekt lämpad för uppgiften. Han gapade inte och skrek i riksdagen, utan uppförde sig belevat och hade en snygg fru. Med monumental självtillit tycktes han lyfta debatten till en högre, nästan filosofisk nivå. Han fick andra politiker att förefalla småskurna och ”tölpaktiga”. Som i det här klippet från 2014. 

Sveriges väg under Reinfeldt har jämförts med Karl XII:s marsch mot Poltava. Ett ”stormaktsvälde” i upplösning. Åren efter 2014 fanns säkert borgerliga väljare som med nostalgi såg tillbaka på Göran Persson. Ledarskapet för Nya Moderaterna (som inte var så Nya längre) togs över av en kvinna som var huvudet längre än statsministern, men utan att kunna erbjuda någon kickstart för partiet.  

Bollen gick till Ulf Kristersson. Enligt min uppfattning verkar han vara en trevlig prick, men samtidigt en feg opportunist utan verkliga ledaregenskaper. Dessutom djupt involverad i Reinfeldtepokens förfall. 

Hur har då Kristersson förvaltat pundet som borgerlighetens härförare? Utan att känna alla detaljer, verkar han inte särskilt angelägen att bli statsminister. Han lät närmast lättad när han under regeringskrisen tidigare i år, meddelade att det inte fanns underlag för ett regimsskifte, trots att det hade räckt med enstaka avhoppare för att vinna omröstningen. En liknande situation inträffade när Magdalena Andersson avgick efter bara sju timmar som statsminister. Inte heller den här gången verkar Kristersson ligga i startgroparna för att vinna över tveksamma Liberaler.  

Eftersom han är en intelligent person, förstår han säkert att Åkesson inte är någon nazist och att SD:s medverkan behövs för att bilda en stark borgerlig regering. Så varför gör han gemensam sak med de rödgröna, och utesluter möjligheten att ge SD ministerposter? Han kunde lika gärna utnyttja S-blockets patetiska demonisering av SD till sin fördel. Det var inte särskilt många år sen vänstern beskyllde Moderaterna för att vara fascister och hota demokratin. Det är helt enkelt de röda partiernas strategi, för att skrämma väljare in i de egna leden. 

Att slå armkrok med Åkesson skulle förstås röra upp en del känslor i partiet, men vart skulle SD-hatande moderater ta vägen? Skulle de ansluta sig till Sabuni? Hanif Bali brukar tala om SD, under Åkessons ledning, som ett demokratiskt parti bland andra och han är ändå den populäraste M-politikern i Stockholm, kanske i landet.  

Kan det vara så att Kristersson drabbats av ”Reinfeldtsyndromet” och helst vill slippa regera? Och att han delar den diagnosen med inflytelserika moderater ur den gamla stammen. Med tanke på vilka problem Sverige står inför, är det kanske tryggast att vara kvar i opposition.   

Jan-Olof Sandgren