JAN-OLOF SANDGREN: Stopp Min Kropp! 

En gång på 90-talet såg jag en nybliven mamma som hängt ett rött plasthjärta på barnvagnen med texten: ”RÖR MIG INTE”. Har svårt att tänka mig ett mer dubbelt budskap, lagt i munnen på ett spädbarn vars hela existens kretsar runt kroppskontakt. Sen dess har jag sett flera mammor använda hjärtat och det berör mig lika illa varje gång. Inte så att jag tycker vem som helst ska få tafsa på deras barn, men själva tanken att barn ska skyddas från beröring är absurd. Är det något främmande kulturer brukar anmärka på när det gäller svenskar, är det att vi kramar våra barn för lite.  

Barnvagnshjärtat blev populärt under en tid när pedofilskräcken drog över landet. Det verkade plötsligt ha utbrutit en epidemi av sexuella övergrepp, som ingen vågade prata om. Pappor dömdes till långa fängelsestraff, ibland på mycket lösa grunder. En del av övergreppen var säkert verkliga, men det fanns undertoner i debatten som utmålade män som farliga, och att barn mådde bäst av att hanteras av kvinnor. Män lärde sig att hålla barn på armlängds avstånd, samtidigt som övergrepp inom till exempel idrottsvärlden säkert fortsatte som förut.  

Redan på dagis utbildas barn i kroppslig integritet. Intentionerna är säkert goda, men anekdotiskt hörde jag om en mamma som klagade över att hennes femåring lärt sig säga ”STOPP MIN KROPP” när någon rörde honom, vilket ställde till problem i vardagslivet. När jag var barn fick vi lära oss att det fanns ”fula gubbar” och att vi inte skulle följa med någon ut i skogen, särskilt inte om han bjöd på godis. Kanske behövs subtilare verktyg nu för tiden, men det normala är ändå att vuxna sätter gränser för barn. Inte att barn sätter gränser för vuxna. 

Samma myndigheter som drillar barn i kroppslig integritet, kan ibland vara häpnadsväckande toleranta. Till exempel kan grova sexbrott mot minderåriga ge symboliska straff, som skyddstillsyn eller samhällstjänst. ”STOPP MIN KROPP” känns lite som Eliassons strategi att utrusta unga flickor med armband, där det står ”SLUTA TAFSA”. Möjligtvis avhåller det någon från att på ett oförsiktigt sätt ta upp en unge i knät. 

Någonstans tycker jag också att ”STOPP MIN KROPP” känns som en attack mot civilsamhället. Det är bara privatpersoner som misstänkliggörs, aldrig myndigheter. Dessa har ganska fria händer att experimentera med barns kroppar. Till exempel 11-åriga flickan* Leo, som det berättas om i Uppdrag granskning. Leo ville bli pojke och fick av läkarna veta att det gick att ordna med hjälp av hormonterapi. Vad man inte berättade var att behandlingen var experimentell, och att hon kunde drabbas av benskörhet och stanna i växten. Istället förespeglade man henne och hennes mamma att hon genom behandlingen kunde bli lyckligare och äntligen få ”vara sig själv”. Kanske en orättvis jämförelse, men det känns lite som när den där gubben lockar med godis, innan man följer med honom ut i skogen. 

Ett annat exempel på hur myndigheter tar sig friheter med barns kroppar är Covidvaccineringen från 12 år – som, vad man än påstår i media också är experimentell. Den har nämligen aldrig gjorts förut och man vet inte vad som händer med barnen inom en femårsperiod. Det finns exempelvis farhågor att det kan orsaka hjärtproblem hos unga, liknande dem vi sett hos ett antal fotbollsspelare senaste tiden. Barnläkarföreningen har gett sitt godkännande, men 24 läkare skriver så här i Läkartidningen. Att inte fler reagerat kan ha att göra med att läkare som ifrågasätter Covidvaccinet, inte bara riskerar sitt Facebook-konto utan också sin läkarlegitimation. En som ändå tagit risken är Hans Zingmark, som skriver så här

Men än så länge är kritiken krusningar på ytan. De flesta kommentarer i media är odelat positiva. Barn som ställer upp på ingreppet bjuds på läsk efteråt och utmålas som hjältar i Barnkanalen. I Örebro fick de till och med gå på disco. Än en gång får jag obehagliga associationer… till den fula gubben med godispåsen.   

*SvT tillämpar en annan definition av kön än jag, och anser Leo vara en pojke. 

Jan-Olof Sandgren