JAN-OLOF SANDGREN: Centrumpartiet 

Min familj var Centerpartister. Pappa satt i kommunfullmäktige, mamma var medlem i Centerns Kvinnoförbund (där alla såg ut som Maud Olofsson) och själv gjorde jag mitt första offentliga framträdande som karikatyrtecknare på Centerns julfest 1968. Stilen hade jag knyckt från EWK, som tecknade i Jordbrukarnas Föreningsblad.  

Varje valrörelse satte partiet upp valaffischer i jätteformat på grannens lagårdsvägg, som vätte mot Kalmarvägen. Ur en viss vinkel kunde man se Gunnar Hedlunds huvud resa sig bakom gödselstacken, men det förtog på intet sätt hans värdighet. 

Politik på den tiden handlade mest om var man skulle sätta upp gatlyktor, eller om den nya vårdcentralen skulle kosta tio eller tjugo miljoner. Moderater, Sossar och Centerpartister var överens om det mesta, men Moderaterna var lite högfärdigare fick jag lära mig. 

Centern var folkligare än Folkpartiet och hade större respekt för svenska traditioner än Socialisterna. De mest framgångsrika av partiledarna var en skogsägare i Norrland och en småbrukare från Ådalen. Den lokale centerpolitiker som genererade flest löpsedlar under 1900-talet var en grisbonde från Österlen. 

Den Center som nu leds av Annie Lööf är ett helt annat parti. Inte bara politiken har förändrats till oigenkännlighet utan också målgruppen. Om en typisk centerpartist 1970 var en medelålders mjölkbonde utanför storstadsregionen, med relativt traditionella värderingar – är dagens centerpartist en ung kvinna i urban miljö, med liberalt/utopiska ideal. Över 60 procent bor i större städer, 58 procent har universitetsutbildning och 38 procent har en årsinkomst över 600 000 (källa Novus). Geografiskt har man gått från att vara ett utpräglat landsbygdsparti, till ett ”Centrumparti”. 

Sedan 1970 har man förlorat ungefär hälften av sina väljare, och hela 87 procent av medlemmarna. Partiets storhetstid i mitten på 70-talet är något motsägelsefull och berodde främst på ett växande missnöje med Olof Palme. Samtidigt som Thorbjörn Fälldin tog över regeringsmakten 1976, levde partiet på lånad tid. Under hela 70-talet avvecklades ett jordbruk i timmen, landsbygden avfolkades och en strid ström av norrlänningar flyttade söderut. Centerpartiet höll på att förlora sina kärnväljare. De som bodde kvar på sina gårdar blev dessutom äldre.   

Man behövde en ny och yngre väljarbas, som även fanns i städerna och inte inmutats av de röda eller blå partierna. Regeringen Fälldin bestämde sig för att satsa på kärnkraftsfrågan. Miljöpartiet var ännu inte uppfunnet och Centern var först med att se potentialen i den nya miljörörelsen.  

Men det visade sig vara ett taktiskt misstag. Hade jag kunnat sätta mig i en tidsmaskin och förflytta mig tillbaks till 1976, och fått äta en lunch med tillträdande statsminister Fälldin, skulle jag gett honom följande råd: Det finns en yngre väljargrupp, som inget annat parti uppmärksammat och som har sina rötter på landsbygden. Jag tänker till exempel på de EPA-traktoråkande ungdomarna i Grums och andra småstäder, som Joakim Lamotte porträtterat i Svt (innan han bannlystes från statsmedia). Ungdomar som inte är särskilt pigga på att flytta till Stockholm, och är fullt nöjda med att kunna mecka med sina amerikanska bilar. Många kompisar jag växte upp med tillhörde den kategorin. De kom från avsomnade bruksorter eller var barn till mjölkbönder, och i den mån de var politiskt aktiva skulle de snart sugas upp av Sverigedemokraterna. Ofta kreativa människor, men utan ambition att göra akademisk karriär och med en naturlig skepsis mot ”mångkulturen”. 

Under lunchen med Fälldin skulle jag rekommendera honom att släppa kärnkraftsfrågan – som i grunden är ett tekniskt problem, och blir en icke-fråga så snart de tekniska problemen är lösta – och istället ge sig in i kulturkampen. Svensk kultur är trots allt en bondekultur och inget parti står den närmare än just Centerpartiet. Partiet har visserligen en historia av främlingsfientlighet och antisemitism, men att tro att man kan kompensera tidigare misstag med tillräckligt höga doser antinationalismen och antirasism är dömt att misslyckas.       

Den kulturkampen togs istället upp av Sven-Olle Olsson i Sjöbo. I en kommunal folkomröstning 1988 samlade han två tredjedelar av kommuninvånarna mot fortsatt flyktinginvandring. Dåvarande partiordföranden Olof Johansson erinrade sig partiets historia och drabbades av panik. ”Vi ska inte ha några bruna löss i vår gröna fana”, dundrade han och uteslöt Sven-Olle och hans anhang ur partiet. Den överreaktionen kostade sannolikt Centern deras själ. 

Jag har studerat några klipp med Sven-Olle, och kan inte hitta särskilt många tecken på rasism eller högerextremism. Bara en i grunden sund upplevelse att svensk identitet är något som är värt att bevara. Svt ville göra processen kort med ”rasisten från Sjöbo” och sammanförde honom med den professionelle mobbaren Jan Guillou. En debatt som Guillou i mitt tycke förlorade med hästlängder.  

I rättvisans namn ska sägas att Sjöboomröstningen fick ringar på vattnet, där alla inte var lika ödmjuka som Sven-Olle. Så här gick det till på ett informationsmöte i Kimstad 1990, efter att kommunen beslutat om en ny flyktingförläggning. Med facit i hand måste man ändå säga att mötesdeltagarna fick mera rätt än den totalt verklighetsfrämmande Maj-Lis Lööw.   

Efter fadäsen med Sjöbo gick det snabbt utför med partiet. Under Lennart Daléus ledning rasade medlemssiffrorna brant, och när Annie Lööf tog över hade Sverigedemokraterna dragit till sig invandringskritikerna och Miljöpartiet lagt beslag på miljövännerna. Ändå lyckades hon vända trenden och få partiet att växa. Så vilka är då Annie Lööfs nya väljare? 

En gång i ungdomen tröttnade jag på livet i Nybro och åkte till Stockholm över helgen för att slå runt. Självklart valde jag Café Opera, som på den tiden var det ställe alla talade om. Stämningen var uppsluppen, dansgolvet fullt av snygga tjejer och alla var glada. Men när jag framåt natten bekantat mig med några av dem, visade sig majoriteten vara ditresta lantisar som jag själv. De kom från Västergötland, Jönköping eller Norberg och tyckte det var härligt att vara i Stockholm. Jag har ingen statistik att luta mig mot, men där nånstans tror jag man ringar in Annie Lööf’s nya Centerpartister. 

Jan-Olof Sandgren