JAN-OLOF SANDGREN: Bli partimedlem 

Det demokratiska tillståndet i ett land brukar bedömas efter hur många som går till valurnorna i fria val. Men det är också intressant att veta hur många som är medlemmar i ett parti. 

Jag vill inte på något sätt misskreditera vanliga väljare, men mitt personliga intryck är att partimedlemmar är mer medvetna om vad de röstar på. Påfallande ofta har de skummat igenom partiprogrammet och förväntas stå för sina åsikter, även när det känns obekvämt. 

Icke partimedlemmar tenderar att försvinna i anonymiteten. De avkrävs inte lika stort ansvar, trots att deras röster väger lika tungt. Som partilös känner man sig mera fri att vara oinformerad, att taktikrösta, proteströsta, klanrösta, impulsrösta, sista-minuten-rösta, eller nappa på vallöften som verkar fördelaktiga: ”En familjevecka skulle sitta fint!”  

Jag skulle tro att partimedlemmar påverkas mindre av tillfälliga opinioner, populistiska utspel och den sortens valmanipulationer som Facebook ägnar sig åt. En hög andel partimedlemmar i ett land gynnar demokratin, förutsatt att partibildningen är fri och medlemskapet frivilligt. 

Partier med få medlemmar löper större risk att ”kapas” av extremister och lycksökare. Färre partimedlemmar betyder också färre kompetenta personer som kan fylla luckorna i organisationen, och en chans för medelmåttorna att ta över. Det borde tjäna som en varningsklocka att våra åtta riksdagspartier har mindre än en kvarts miljon medlemmar, tillsammans. Bara tre procent av röstberättigade svenskar är medlemmar i ett parti. Hur Sverige sett ut om siffran varit låt oss säga tio procent, kan man ju spekulera i men även med intakt maktfördelning, skulle debattklimatet varit annorlunda. 

De tre procenten fördelar sig såhär mellan partierna: 

Diagram1: ”Partimedlemmar 2020” 

Värt att notera är att Socialdemokraterna har mer än dubbelt så många medlemmar som Sverigedemokraterna, trots att partierna är nästan jämstora (enligt vissa opinionsmätningar). En trolig förklaring är att S ännu lever i skuggan av kollektivanslutningen, som fram till 1990 automatiskt gjorde LO-medlemmar till Socialdemokrater. Samtidigt har medlemskap i SD varit starkt stigmatiserande, och resulterat i allt från yrkesförbud och uteslutning från fackförbund, till trakasserier på stan. 

När det gäller valresultaten har S minskat med ungefär en fjärdedel sen 1998, samtidigt som SD skjutit i höjden. För övriga partier har det varit lite upp och ner. 

Diagram2: ”Valresultat”  

Med medlemsutvecklingen är det långt mer dramatisk: 

Diagram3: ”Medlemsutveckling” 

Som framgår av diagrammet har Socialdemokraterna tappat 58 procent av sina medlemmar under samma period. Medlemsraset är alltså dubbelt så stort som väljarraset, trots att man 2018 gjorde sitt sämsta val någonsin. Moderaterna förlorade bara nio procent av väljarna, men 54 procent av medlemmarna. Nästan lika mycket som Socialdemokraterna, trots att man aldrig sysslat med kollektivanslutning. Men istället för att byta parti, till något man gillar bättre, väljer de flesta att bli partilösa. 

Den verkliga skrällen är Centerpartiet. Sedan valet -98 har 78 procent av medlemmarna lämnat partiet. Man tycker partiet borde ha utplånats på kuppen, men istället har väljarstödet ökat med 40 procent (hur den ekvationen går ihop förtjänar en egen artikel). 

Det verkar som att de etablerade partiernas grepp om politiken snarare gynnats av medlemsrasen, än tvärtom. Anonyma väljare är lättare att styra. De sätter sig inte in i detaljer, de dyker inte upp på kongresser och årsstämmor för att lägga motioner eller på annat sätt störa partiarbetet. Gräsrotspolitiken kan förpassas till marginalen och ses som något ”suspekt”. Upplyst despoti tycks vara det statsskick som ligger PK-ismen närmast – med reservation för att ordet ”upplyst” kan tolkas olika. 

”Despotin” förutsätter förstås att man kan använda skattemedel för att driva sina organisationer. Utan partistödet skulle samtliga riksdagspartier snart gå i konkurs. Då effektiv opinionsbildning kostar pengar, har små partier utan partistöd en klar nackdel. Samtidigt har de ett demokratiskt övertag. Man har helt enkelt inte ”råd” att gå emot sina medlemmar i viktiga frågor, även om man skulle vilja. Det är framför allt i småpartier som medlemssiffrorna ökat under 2000-talet. Mitt eget parti Medborgerlig Samling passerade till exempel här om veckan 3 000, och har möjligen seglat upp som största* parti utanför riksdagen. 

*MED:s siffror har jag hämtat från partiets FB-sida, eftersom Wikipedia släpar efter. AFS hade enligt egen utsago 2 300 medlemmar i september. Fi hade 5500 medlemmar på valnatten 2018, men har inte uppdaterat (kanske av goda skäl). 

Jan-Olof Sandgren