1966 utgavs en förbisedd milstolpe i den könskamp som militanta feminister lyckades vinna på bekostnad av de mer reformvänliga delarna av kvinnorörelsen. Med boken Det förkrympta kvinnoidealet av journalisten och debattören Barbro Backberger blåstes en fanfar för grundandet av den feministiska och socialistiska aktiviströrelsen Grupp 8 ett par år senare, något som i grunden skulle prägla feminismens utveckling i Sverige. 

Istället för samarbete mellan könen fick vi vad som idag har utvecklats till ”a feminism with no mercy”, för att låna beskrivningen av den mot den moderna feminismen kritiska filosofiprofessorn Christina Hoff Sommers. 

Om den reformvänliga vägen till kvinnors ökande inflytande och makt i samhället, en riktning som sedan mitten av 1950-talet hade strävat efter ”likavärde”, har jag tidigare skrivit om här på sajten.  Då handlade det om att de kvinnor som ville, genom ökat ansvar skulle kunna ta sig ut ur ”hemmafrurollen” och in på en alltmer jämställd arbetsmarknad. Men tyngdpunkten låg på att det skulle ske i samarbete med männen.  

Det var under tidigt 1960-tal som tonen kom att skärpas. 1962 hade journalisten Eva Moberg, dotter till Vilhelm Moberg, givit ut en polemisk bok, Kvinnor och människor, som handlade om emancipation. För att förändra mansrollen i samhället skapade Moberg nätverket Grupp 222, som påtryckare i jämställdhetsfrågor. Men med Barbro Backbergers bok fyra år senare skedde något radikalt: En ny aggressiv energi frigjordes i offentligheten.  

”Barbro Backbergers ovanskliga insats i debatten om könsrollerna är att hon med auktoritet konstaterat att kvinnor har all anledning i världen att vara aggressiva”, skrev författaren och journalisten Marianne Höök i Svenska Dagbladet. 

Kanske var det så? Vad vi vet är att boken uppmanade till en könskamp som slutligen har landat i den ”fjärdevågenfeminism” som idag har blivit statsreligion i Sverige. Emellertid var det från början inte bara ”mansrollen” som skulle stöpas om. Backbergers första mening är en råsop mot den svenska kvinnan och hennes traditionella liv: ”De flesta kvinnor i vår kultur är neurotiker. Med de flesta menar jag nittionio procent.” 

I den 55 år gamla texten hittar man begrepp som leder i en rak linje till dagens normkritiska myndighetsspråk: ”normativ karaktär”, ”normspridare”, ”normkonserverare” och ”normförnyare”. Varför har inte någon myndighet eller förvaltning tagit vara på dessa mer än ett halvsekel färdiga formuleringar, tryckt dem till sitt värdegrundshjärta och införlivat dem i sina jämställdhetsplaner? kan man undra. 

Hjärtpunkten i Backbergers attack riktar sig mot filmen, litteraturen och veckopressen, främst damtidningarna. Där konserveras det hopplösa kvinnoidealet, där ”mannens vilja är hustruns lag”. Likt en bedövande drog förmedlas till konsumenterna en snedvriden och förkrympt bild av kvinnans situation, en reaktionär figur av hennes ständiga otillfredsställda längtan efter lyx och passion. Alltmedan hon, som ett bihang till mannen, slavar på i sin gråa vardag.  

På barrikaderna för en ny, friare familjebildning går författarinnan till storms mot den föråldrade kärnfamiljen, där kvinnan under parollen ”kärlek och gemenskap” hålls fånge i ett fort av fysiska och andliga brutaliteter. Hon är inte bara hjärntvättad av konsumtionshysterisk reklam, utan också kedjad vid diskbänk och barn, där den borgerliga tomtebolyckan förhärligar de konventionella kvinnodygderna. I verkligheten innebär kvinnans förskrivna roll passivitet, medelmåttighet och undergivenhet, agiterar Barbro Backberger.

”Nå, än sen då? Är det något nesligt att vara en god maka och en bra mor, är det fult att lojalt stå vid sin mans sida eller något skamlöst att tycka om att laga en god middag?”, invände Gustav von Platen, chefredaktör för Veckans Affärer och ordförande i Publicistklubben i ett inlägg i Idun Vecko-Journalen (#15/1966) under rubriken ”Vem ger en falsk bild av kvinnan?”. 

Sammanfattningsvis replikerade Gustav von Platen att pressen bara speglar verkligheten som den är. Att förmedla kvinnlig skönhet, hygien och mode är inte något snedvridet och ångestsskapande utan tvärtom, naturligt och livsbejakande, ansåg han. 

Så lät det då. Under 1970-talets vänstervåg hörde jag ofta jämnåriga män i min omgivning säga att ”kvinnosakskvinnor är oftast fula brudar, som inte kan få tag på en karl”. Lesbisk Front förstärkte intrycket av obegripligheter i mitt ungdomliga sinne när de gick i kvinnokampens demonstrationståg under parollen ”En kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel!” 

Hur man än vrider och vänder på det, landar jag i slutsatsen att feminismen under andra halvan på 1960-talet valde fel väg, den destruktiva könskampen på bekostnad av samarbete. Kanske var aktivisterna segervissa beroende på att begreppet ”kamp” var så positivt värdeladdat i vänsterkretsar på den tiden. Det indikerade upprättelse och rättvisa, kanske till och med revolution. Och gör så fortfarande. 

Påverkad av marxistisk ideologi, exempelvis under parollen ”Jag är kvinna och dubbelt förtryckt”, det vill säga av både kapitalister och män, tågade det sena 1960- och 70-talets vänsterkvinnor in i den könskamp, vid vars slutstation vi befinner oss nu. Samtidens feminiserade samhälle som de har lämnat efter sig, är utom kontroll vad gäller statligt våldsmonopol och med ett fortsatt destabiliserande högt inflöde av utomeuropeiska migranter som aldrig tycks sina, trots politikernas löften om motsatsen.  

Vi lever i ett samhälle där de så kallade män som skulle värna om vår grundläggande säkerhet och välfärd istället signalerar trohet mot ”världens första feministiska regering”. I andanom ser jag hur de drunknar i tidens flod och hur deras knytblusar och rosa ”fittmössor” sakta stiger mot vattenlinjen.