PATRIK ENGELLAU: Tyvärr hänger allt ihop

I min ekokammare som jag inbillar mig omfattar mer än halva befolkningen, i varje fall hälften av männen, så råder ett antal gemensamma föreställningar om svenska strul, det vill säga sådant som politiker kallar ”utmaningar”. Alla i min krets verkar identifiera samma typer av strul, till exempel invandringen, skolan, brottsligheten, sjukvårdsköer, polisens kraftlöshet och så vidare. En annan samfälld uppfattning är misstron mot politiker och politiska partier. Ytterligare en närliggande åsikt som förenar oss är att vi inte tror att någon tänkbar partikombination skulle kunna förväntas reda ut det samlade strulet.

Allt det där skulle vara helt respektabelt om vi som gnäller över tingens ordning själva hade vetat hur vi skulle gå till väga för att få Sverige på fötter. Men det vet vi inte. Inte ens en regering som bestod av de yppersta bland oss skulle känna sig självsäkert beslutsam. Tvärtemot vad man skulle tro när man hör en sådan som jag klaga på dagens härskare så har jag ingen egen genomarbetad plan för återvinningen av Sverige i någon byrålåda. Det beror, tror jag, på att vi – och nu menar jag alla svenskar i genomsnitt – inte är beredda på de umbäranden som ett antal räddningsaktioner antagligen skulle medföra. Vi ryser inför det möjliga obehaget och gör som dagens politiker, nämligen stänger av vår observationskraft och tankeförmåga, slipar på framtida ursäkter och förbereder oss att hävda att vi inte sett det komma när något otrevligt faktiskt inträffar. 

Vi kan ta de upptrappade konfrontationerna mellan svensk polis och kriminella element som exempel. Så här skriver det nationella huvudskyddsombudet på Polismyndigheten i Dagens Nyheter:

De kriminella har flyttat fram sina positioner och har inte längre samma respekt för polisen och det uppdrag som denna myndighet har. Det framstår till och med som att de kriminella allt oftare sätter sig upp mot och utmanar polisanställda i olika sammanhang. Det sker också öppet och i syfte att markera deras egen ställning och förse allmänheten med en bild av att polisen inte alls är så stark och självklar maktutövare som den måste vara. Detta sker numera systematiskt, outtröttligt och så ofta som möjligt.

Situationen är förstås patetisk. Buset förolämpar våldsmonopolet med okvädningsord och obscena gester och det sålunda kränkta våldsmonopolet kan inte komma på något annat sätt att försvara sig än att låta sitt huvudskyddsombud skriva en upprörd artikel i landets viktigaste tidning. Hur länge ska buset kunna fortsätta att ”flytta fram sina positioner”? Vad är våldsmonopolets nästa försvarslinje efter debattartikeln? Polisens fredstrevare med gemensam korvgrillning slog inte så väl ut. Buset fortsätter att obehindrat håna och trakassera det svenska våldsmonopolet som för varje dag alltmer framstår som en tom klyscha.

Vad skulle jag göra om jag var chef för polisen? Det törs jag knappt säga för det är tabu även i den ekokammare där jag hör hemma. Ej heller har jag hört någon annan framföra den självklara satsen att våldsmonopolet har rätt och till och med skyldighet, inom vissa gränser förstås, att använda våld. Överheten bär inte svärdet förgäves står det i Pauli Romarbrev 13:4. Hela tanken med våldsmonopolet är att det om det behövs ska piska upp buset tills buset lyder.

Att varken jag eller någon annan törs ta dessa ord i vår mun beror på att sådant tal är totalförbjudet. Sådant tal är majestätsbrott, ett slags brott som bestraffas hårdare än andra brott för att det skändar heliga saker, i det här fallet politikerväldets kärna som är idén om den humanitära stormakten och dogmen om värdegrunden. Om alla människor villkorslöst är lika mycket värda oavsett vad de gör mot samhället och sina medmänniskor så har polisen förstås inte mer rätt att piska upp buset än den har att piska upp vilken laglydig bussförare som helst.

Jag tror att alla försök att lösa de till synes olösliga svenska utmaningarna stöter på patrull därför att det står en helig värdegrund i vägen. Elever har samma värde som en lärare och därför ska läraren inte bestämma om ordningen i skolsalen. Alla problem hänger ihop och har en likartad kärna. Gänget i min ekokammare, som jag alltså tror utgör en majoritet av svenska folket, blockerar sig själv av rädsla för tabun och totempålar.

Vi kommer inte att komma i närheten ens av början av en lösning på nationens problem innan vi gjort klart för oss vilka krafter det är som förmår oss att välja att inte se och tänka klart. Det är inte svagsynthet av typ ”jag såg det inte komma”. Så klent begåvad är ingen. Ingen som påstår något sådant kan tas på allvar eller ursäktas.

Patrik Engellau