Det är egentligen mycket enkelt att förebygga och stävja så kallad invandrarrelaterad gängkriminalitet. Dock har kommun och stat under en mängd år ägnat sig åt icke evidensbaserade metoder som lett till felsatsningar.

Receptet stavas ”utökad samverkan” och ”ännu mer resurser” samt ”personlig kontakt”. Här är mitt förslag till hur målen ska uppnås.

Runt varje enskilt gossebarn som föds i ett utanförskapsområde, i till exempel en somalisk familj i Rinkeby, ska det bildas ett team från det att barnet fyllt två år som består av följande expertis:

Socialsekreterare

Barnpsykolog

Förskolepedagog

Svensklärare

Familjestödjare

Kulturtolk

Detta team ska i nära samverkan följa barnets utveckling genom daglig kontakt och interaktion med barnet, familjen och övriga medlemmar i teamet.

Från det att barnet fyllt 10 år ska teamet utökas med:

Fritidspedagog

Fältassistent

Etiklärare

Polis

Brottmålsadvokat

Avhopparstödjare

Inalles 12 sakkunniga heltidsanställda per barn för råd, stöd och hjälp på daglig basis. Insatsen ska pågå tills dess barnet fyllt 18 år. De sex sista aktörerna, plus socialsekreteraren, kan därefter få uppdraget förlängt så länge som behoven kvarstår.

Som socionom är jag övertygad om att mycket goda resultat skulle uppnås genom dessa enkla insatser. Om bara den politiska viljan finns och man är beredd att skjuta till de resurser som erfordras.

(Obs! Texten kan innehålla vissa spår av ironi.)

Rent krasst är det insatser som liknar de av mig föreslagna som skulle behövas för att komma till rätta med de enormt komplexa problem som under minst 30 års tid tillåtits växa sig starka i de utsatta områdena. Områden som hela tiden fylls på med nya kandidater till de kriminella gängen.

Att vända på stenar, vilket Magdalena Andersson tänker börja med, eller sätta in enskilda och diffusa åtgärder som att ”satsa på skolan och socialtjänsten” kommer inte att hjälpa. Det har redan prövats, helt utan resultat.