PATRIK ENGELLAU: Allt du behöver veta om Karl Marx

För en tid sedan träffade jag en dam som stämde mig på så gott humör att jag nästan brast ut i ett föredrag om varför Karl Marx hade fel, men i sista stund tog mitt goda omdöme överhanden och jag höll tyst. Så nu tänkte jag i stället trötta dig med denna exposé.

Karl Marx tänkande står och faller med en enda grundläggande dogm, nämligen arbetsvärdeläran. Ovanpå arbetsvärdeläran bygger han en övertygande, intellektuellt enastående kraftfull och på alla sätt tilltalande samhällsanalys som är full av briljanta konstruktionselement. Det hela klingar som Beethovens nionde symfoni, särskilt satsen Till glädjen, fast Marx plan är mer tung och ödesmättad. Det trista för Karl Marx är bara att arbetsvärdeläran i praktiken inte funkar varför hans system faller platt till marken vid en konfrontation med verkligheten. (Många detaljer i bygget kan dock med framgång återvinnas och det räcker för att göra honom till en av sociologins främsta tänkare.)

Marx sa att det kapitalistiska samhället består av arbetare som arbetar och därmed enligt arbetsvärdeläran åstadkommer värde samt övriga samhällsklasser som definitionsmässigt inte skapar något värde. Detta går inte att förklara ty det är en dogm. Men Marx var långt ifrån den enda samtida ekonomen som anslöt sig till läran.

Hör nu hur listigt han resonerade. Han observerade att kapitalismen med tiden för effektivitetens skull krävde att varje enskild arbetare fick alltmer ackumulerat kapital, det vill säga större och dyrare maskiner, att arbeta med, låt oss säga värda hundra kronor per arbetsplats år ett och tusen kronor år tio. Men maskinerna skapade enligt grundsatsen inget värde utan bara arbetaren och det värdet mättes i timmar utfört arbete. Det betyder att det skapades lika mycket värde år tio som år ett även om det krävdes mer kapital och blev en större produktionsvolym, det vill säga mer prylar. Kapitalisten som anställer arbetaren lever på att ta en del av det värde som arbetaren åstadkommer – vilket kallas utsugning – som vinst. Vinsten är avkastningen på kapitalistens kapital, alltså den maskinpark han utrustat arbetaren med. Här kommer knorren: Om kapitalisten suger ut arbetaren lika mycket år tio som år ett så ska ett oförändrat värde räknas som avkastning på ett tio gånger så stort kapital. Det kallas lagen om den fallande profitkvoten.

Lagen om den fallande profitkvoten är enligt Marx en järnlag som bara kan mildras genom att kapitalisten tar ut mer värde från arbetaren vilket kallas ”den ökande utsugningsgraden”. Men hur mycket utsugningsgraden än ökar kommer den till slut inte att räcka för att kompensera kapitalisten för den fallande profitkvoten och det hela slutar med konkurser, depression och arbetslöshet och till slut hela systemets undergång i en grandios depression.

Allt är lagbundet och obevekligt och leder ofelbart till kapitalismens förgängelse. Betänk vilken kraft denna teori hade över nittonhundratalets socialistiska rörelse. Dess medlemmar hade från Marx fått full vetenskaplig bevisning för att de hade historiens vindar i ryggen och skulle bli dess vinnare. I det perspektivet bekymrade det inte så mycket om man dödade några miljoner onödiga kulaker och andra anhängare av det historiskt dödsdömda kapitalistiska systemet.

Felet var förstås själva arbetsvärdeläran. I verkligheten är det inte bara fysiskt arbete av en medlem av arbetarklassen som skapar värde. Uppfinnare, lärare, konstnärer, entreprenörer och musiker gör det också. Alla människor, inte bara medlemmar av arbetarklassen, kan vara nyttiga. Detta kunde Marx emellertid inte gå med på eftersom det var arbetarklassen som enligt hans teori skulle ta över samhället och därmed introducera det klasslösa samhället, det kommunistiska lyckoriket. Utan arbetsvärdeläran blev det bara delvis användbart skrot kvar av det marxistiska teoribygget.

Marx lyckades således skapa ett jätteproblem för sig själv genom att anamma arbetsvärdeläran. Han var noggrann och systematisk och drevs av en instinkt att fullborda varje detalj i sitt teoribygge. Därför var han tvungen att utreda vilka slags jobb som var värdeskapande i hans schema. Vad med en sjuksköterska? Är hon en värdeskapare eller en utsugare? En musiker? Detta skapade så småningom enorma intellektuella svårigheter för Karl Marx. Jag tror att hans eftertankar kom lite post festum ty de behandlas först i paradskriften Kapitalets fjärde band – Teorier om mervärdet – som kom efter det att han uttömmande, totalt och i grunden analyserat utsugningsprocessen i de tre första banden.

Att jag begriper detta så himla bra beror på att jag ägnade ett års studier vid ett amerikanskt universitet i Italien till att läsa och försöka begripa nationalekonomins klassiker. Om du har otur så kan jag komma att presentera sådana som David Ricardo, Adam Smith och John Maynard Keynes.

Patrik Engellau