ANDERS LEION: Att se ut 

”Har du fallit framstupa med skidglasögonen på”? frågade lektorn i tyska när jag dök upp på hennes lektion. 

Jag såg ut som en tvättbjörn som bättrat på med kajal. 

”Nej, jag har gjort en skönhetsoperation”, svarade jag. 

Det hade jag gjort, efter att ha kunnat lägga bort de glasögon som jag burit i drygt 60 år. Jag hade opererat bort starr och fått inopererade linser som gav normalsyn. Utan glasögon kände jag inte igen mig. Bakom glasögonen dolde sig stora påsar under ögonen.  Så jag tog bort dem, utan någon blygsel för tilltaget. 

Tysklektorn och jag log mot varandra. 

Jag har visserligen inte haft någon skönhet att förlora, men jag kan trots det känna med Ann Heberlein när hon på ett uppslag i SvD (20/11) sörjer sin förlorade skönhet. 

Man förstår ju att det måste innebära ett lidande att anse sig ha haft en skönhet och så utan egen förskyllan förlora den, samtidigt som man utbildat sig, doktorerat, etablerat sig som författare och skaffat sig ett publikt mycket välkänt varumärke. Det måste ju vara värre än när en Rolls-Royce tappar sin kylarprydnad. Vad är väl komforten, karossens skönhet och motorns kraft när prydnaden försvunnit?  

Ett åldrat ansikte ger ändå vissa nya möjligheter. Jag har blivit fena på att göra grimaser. Det brukar jag muntra upp mig med på morgonen när jag ser mig i badrumsskåpets spegel. Och man kan skrämma barnbarnen med grimaserna. Det roar dem. 

Men ändå. Jag förstår verkligen Ann Heberleins lidande. Kanske ser hon den mistade skönheten som ett förebud om andra, oönskade förändringar. Kanske kommer hennes prosa att bli lika slapp som huden under hennes haka? Har den kanske redan blivit det? Jag vet inte. Det går inte att avgöra när man läser hennes text om den förlorade skönheten. Ämnet är för upprörande. 

Annars har jag en del tips att ge. Kroppen kan användas till annat än att skapa en spegelbild. Man kan se till att hålla sig spänstig och stark. Det är roligt. I alla fall om man tränar genom att dansa, till exempel Lindy Hop. Fast det kanske inte vore så roligt för Ann Heberlein. Om man inte är en världsstjärna i dansen är det ju inte så publikt. 

Och man kan bada, dyka och kolla hur länge man kan hålla sig under vattnet. Fast det kanske är än mindre roligt. Under vattnet syns man ju inte ens. 

Om inget detta känns lockande finns det nog ändå en marknad för fortsatta betraktelser över den egna förlorade skönheten. Det är ju helt uppenbart ett väsentligt ämne för Ann Heberlein och hennes medsystrar. 

Lycka till! 

Anders Leion