Leif ”Vad fan får jag för pengarna?” Östling har startat Kommissionen för skattenytta som ska vara ”en oberoende granskning av effektiviteten i hanteringen av våra gemensamma skatteresurser”. Det är bara att applådera. Om fler hade samma medborgerliga instinkter som Östling så skulle hoppet om Sveriges framtid kunna återskapas.

Enligt min för varje år alltmer luttrade erfarenhet är problemet lurigare än man tror. Till exempel skriver Östling så här:

OECD-siffror [visar] att Sverige ligger allra sämst till i statistiken över antal patientmöten per läkare och år. I Sverige tar en läkare emot 692 patienter per år, medan OECD-snittet är 2 295. Andra länders medborgare verkar ha större nytta av varje skattekrona.

Ett besvärande faktum är att detta förhållande har varit allmänt bekant sedan länge. Så här skrev professor Nina Rehnqvist i en bok jag gav ut år 2014 (Min oro):

Av alla OECD-länder klarar Korea sig bäst och Sverige sämst… Koreanska läkare har ungefär 6 500 patientbesök om året, medan svenska läkare bara klarar av runt 1 300 besök per år.

Det är uppgifter från samma statistiska serie. Vi kan alltså konstatera för det första att de svenska prestationerna försämras över tiden – från 1 300 besök för snart tio år sedan till 692 numera -, för det andra att detta varit allmänt bekant åtminstone bland folk i vården samt för det tredje att ingen besvärat sig med att göra något åt situationen. Uppenbarligen uppfattas den inte som störande av de ansvariga.

Nu är ju antalet patientbesök per läkare och år bara en statistisk detalj men det finns inga övertygande tecken på att det skulle ligga annorlunda till inom den övriga vården eller, för den delen, i den övriga offentliga sektorn. Det är bara nästan inga som gått ut i verkligheten och räknat och mätt och rapporterat. Hur har kostnaden för ett jobb förmedlat av Arbetsförmedlingen utvecklats över tiden? Uppgiften kanske finns någonstans men jag har inte lyckats hitta den.

Hur har det blivit så här? Jag tror Leif Östling själv tangerar svaret:

Frågorna om hur stat och kommuner handskas med våra skattepengar var tidigare central inom politiken, inte minst inom den socialdemokrati ur vilken jag är sprungen. Detta var i själva verket grunden för mina föräldrars engagemang, det envetna slit som för dem innebar att vara med och bygga ett samhälle uppe i norra Sverige som var lite bättre och lite tryggare än det de själva växt upp i. Detta skedde i en gemenskap där ett effektivt resurs­användande var centralt.

Numera verkar våra politiker, från höger till vänster, ha tappat bort drivkraften att hushålla med statens resurser.

Det är inte mer komplicerat än så – vilket tyvärr gör problemet oändligt svårt att komma till rätta med. Tidigare var de medborgare som slet ihop pengar till skatterna personligen engagerade. Det var deras pengar politikerna och deras tjänstemän gjorde av med och ombuden och deras administratörer var medvetna om detta. Demokratin i dess ursprungliga betydelse medborgarvälde fungerade som det var tänkt.

Det som inträffat under det senaste halvseklet är att politiker och tjänstemän i den offentliga sektorn har blivit oberoende av medborgarna. Medborgaren vet inte vem han röstat på och tanken att ringa till sitt ombud och ha ett allvarssamtal går knappt att tänka.

Ja men politiker och tjänstemän kunde väl sköta sitt fögderi med ansvar trots att medborgarna inte flåsar dem i nacken, kan du invända. Varför ska det vara så, som Östling anger, att Region Stockholm betalar 42 kronor för ett munskydd när Scania bara betalar 27 kronor för samma persedel?

Jag vet varför det är så och det vet alla andra också. Man är inte så noggrann med andras pengar som med sina egna. Byråkratiernas budgetmedel är ens sorts herrelösa pengar som inte kräver samma omsorg som de slantar som upphandlarna på Scania vet tillhör bolagets ägare. Jag minns chocken när jag som nyanställd i statsverket upptäckte att en kollega struntade i att ta in konkurrerande anbud för att det var fredag och han ville gå hem lite tidigare. Om de ändå värnade lika mycket om medborgarnas pengar som de gör om sina egna när de ska köpa en ny gräsklippare! tänkte jag.

Sedan finns den i allmänhet inte tillräckligt uppmärksammade faktor som är min käpphäst, nämligen att anslagsfinansierade organisationer är omsättningsmaximerande. Detta är en lika fundamental regel som att privata företag är vinstmaximerande. Större omsättning ger alla möjliga fördelar för den apparat som ska förvalta den växande budgeten. Mer pengar betyder fler anställda, nya kontor, flera avdelningar, flera chefstjänster och större möjligheter, åtminstone i teorin, att lyckas med det som myndigheten är inrättad för att åstadkomma.

Den som förstått detta begriper också varför myndigheter aldrig löser sina problem. För att få påökning på budgeten måste de peka på otillfredsställda behov. Det kanske mest gedigna beviset för ett otillfredsställt behov är en kö. Myndigheten måste därför vårda sina köer och till och med skapa nya köer om det olyckligt nog skulle uppstå köbrist. Inom sjukvården är detta möjligen enklare än någon annan stans. Det är bara att vårda varje patient lite längre och tidigare och på mindre allvarliga indikationer. Eller träffa lite färre patienter per år.

Min uppfattning är därför att det problem som Leif Östling vill hantera beror på att ett politikervälde har ersatt ett medborgarvälde.