När jag arbetade inom det bi- och multilaterala utvecklingsbiståndet gjorde jag ett antal i mitt tycke grundläggande observationer. En var att denna utrikes social- och utvecklingshjälp på det hela taget inte fungerade. En annan var att inte bara jag, utan också övriga välutbildade och kloka människor inom utvecklingsbataljoner som Sida och UNDP, noterat detta faktum och därför hade en tendens att gripas av missmod. Vem vill ägna sitt yrkesliv åt något som inte fungerar? Det visade sig emellertid att det med jämna mellanrum på kanske tre eller fyra år uppstod nya teorier om hur utvecklingen skulle främjas och när sådana teorier slog igenom kunde personalen återfå hoppet och andas ut ty verksamheten skulle förnyas och äntligen börja ge de eftersträvade resultaten.
Några av de doktriner jag själv fick uppleva som biståndsarbetare var att man skulle koncentrera sig på storskalig, högteknologisk utveckling (för den trånga sektorn var mänsklig kompetens och den lilla kompetens som fanns måste sysselsättas så effektivt som möjligt), sedan att man skulle satsa på projekt för att främja kvinnans ställning (till exempel att ge kvinnor lån för att köpa en höna; den idén var så lovande att den gav upphovsmannen Nobels fredspris), sedan särskilt engagemang för småskaligt jordbruk, sedan barnbegränsning (eftersom grundfelet var befolkningsexplosionen), därefter utbildningssatsningar (för hur skulle det kunna bli någon utveckling om folk inte kan läsa?). Så höll man modet uppe på biståndspersonalen. De fick något att tro på.
Det välfärdsindustriella komplexet i Sverige administrerar det inhemska biståndet. Av vad jag kan se fungerar inte det heller annat än på så vis att det lyckas betala ut en massa pengar (liksom u-landsbiståndet). Några lösningar på sociala problem har man inte utarbetat trots mer än femtio års experiment- och idéutvecklingsverksamhet. Det beror inte på att det skulle saknas kreativa idéer som säkert piggat upp personalen. Det finns årsring efter årsring av nya och fantasieggande sociala projekt som har avsatt en imponerande räcka av trestaviga förkortningar för olika slags program, regler och institutioner– till exempel LSS, KBT, TSI, SiS, NPF, LVU, LVM, LPT, LRV och så vidare – utan att för den skull leda till några övertygande resultat i verkligheten (annat än just att välfärdsapparaten kunnat växa vilket man med tilltagande klarhet inser är syftet).
Hoppet påstås vara det sista som överger människan och det verkar gälla även Socialstyrelsen som fortsätter att förädla sitt tänkande. Generaldirektör Olivia Wigzell förklarar i Svenska Dagbladet att komplexets personal redan tidigt vet vilka barn som kommer att bli framtidens brottslingar:
Vittnesmål från förskola, fritidsverksamhet och skola beskriver att det ofta är lätt att identifiera vilka barn som visar tecken på destruktiva beteenden och därmed löper en högre risk att senare hamna i kriminalitet.
Detta har komplexet således vetat om men inte lyckats göra något åt: ”Trots det är många överens om hur svårt det är att styra resurserna mot tidiga stödinsatser”. Obegripligt, skulle jag ha sagt om jag inte av egen erfarenhet vetat att byråkratins hjärna inte fungerar som en fullt utvecklad mänsklig hjärna. Men man ska inte misströsta ty nu kommer lösningar. ”I dagarna publicerar [Socialstyrelsen] rekommendationer om fem metoder som socialstyrelsen bör erbjuda barn 6 – 17 år”. Håll med om att följande fem metoder (i verkligheten sex stycken men även en generaldirektör kan räkna fel på fingrarna) verkligen känns nydanande:
- Bättre tillgång till kunskapsbaserade insatser för barn med normbrytande beteende och risk för återfall i brott.
- Fler tidiga och samordnade insatser till barn i riskzonen.
- Stärkt vård till barn och unga med tidiga tecken på psykisk ohälsa.
- Bättre vård och stöd vid neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF.
- Fler fältarbetare i utsatta områden.
- Utbyggt stöd redan under graviditeten eller när ett barn är nyfött.
Äntligen något att tro på! utropar välfärdspersonalen och känner med hur mycket större tillförsikt och hopp det nu går att på morgnarna kliva in genom socialförvaltningens port. Det stora moderna konceptet är, tror jag, dels insikten att läggning för brottslighet visar sig tidigt, dels att det välfärdsindustriella komplexet olika enheter och andra offentliga förvaltningar bör samarbeta. Detta har man alltså inte kommit på tidigare:
För att vända utvecklingen måste vi arbeta tillsammans. Socialtjänsten behöver på lokal nivå ha ett gott samarbete med skola, hälso- och sjukvård, polis och andra viktiga aktörer, som gemensamt kan bidra till goda uppväxtvillkor… Det är vad som krävs för att lösa problemen för framtiden.
Nu ska det väl äntligen bli slut på de sociala problemen.
DET GODA SAMHÄLLET 