Aktuellt (17/11 2021) i går upp gängkriminaliteten i de utsatta förorterna. Ämnet är tydligen känsligt på Järvafältet, så reportern fick träffa en av de numera smått berömda somaliska mammorna i skydd av mörkret i en undanskymd skogsdunge ute i Rinkeby.

Situationen beskrivs av en tolk som desperat, barnen går under och socialtjänsten gör ingenting.

Den anonyma mamman som inte kan svenska säger upprört på somaliska:

– Det finns ingen hjälp att få, barnen och mammorna bara bråkar med varandra.

– Corona har inte gjort det lättare för papporna har inte tagit sitt ansvar.

– Det finns en spänning mellan barnen och mammorna, som man inte kan prata om här i området.

– Vi behöver hjälp med att få bort ungdomarna från gatorna!

Att socialtjänsten inte ingriper med tvång när en 15-åring umgås med kriminella är för dem helt obegripligt. Dock har de tidigare tackat nej till erbjuden hjälp när barnen varit små.

Mamman säger, trots detta, att de gjort allt de kunnat men att de nu är i akut behov av hjälp:

– På många andra ställen får de hjälp, men inte här.

– Vi saknar förtroende för politikerna, de hjälper oss inte.

– Allt ansvar har lagts på oss, vi behöver etniska svenskar här.

– Vi behöver lära oss den lagstiftning som gäller, vi behöver hjälp med allt!

Sedan följer en diskussion i studion mellan en representant för Sveriges Socialchefer och en forskare i socialt arbete. Temat var som vanligt varför socialtjänsten inte klarar sitt uppdrag och är därför inte ens värt att kommentera.

Jag kan bara att konstatera att dessa mammor inte alls har fått samma information om varför de överhuvud taget befinner sig här i landet som vi skattebetalare fått. Till oss sa politikerna att de skulle rädda vår sjukvård och vår välfärd.

Uppenbarligen har det brustit i kommunikationen mellan politikerna och somalierna själva. De tycks inte ha blivit upplysta om att deras egentliga uppdrag är att rädda välfärden och generera en välbehövlig samhällsekonomisk vinst.

Uppdraget verkar inte ha blivit någon större succé. Istället för rädda välfärden behöver dessa mammor, enligt egen utsago, ungefär samma stöd och hjälp som om de själva vore barn på mellanstadiet.

Socialtjänsten skulle emellertid lätt kunna lösa den uppkomna situationen om den bara fick ”mer resurser”.

Vad dessa mammor efterfrågar, och faktiskt också tycks behöva, är en socialsekreterare för varje barn. Låt oss säga att det blir sex socialsekreterare för vart och ett av barnen i en typisk somalisk familj.

Sedan behöver även mammorna var sin egen socialsekreterare som ska hålla dem i handen, guida dem i föräldraskapet och undervisa dem om hur det svenska samhället och rättsväsendet fungerar.

Fadern behöver troligtvis också en handläggare, men han och mamman kanske kan dela på samma, om jag tänker lite ekonomiskt. Plus naturligtvis en tolk eftersom de oftast inte kan svenska.

Med sju socialsekreterare samt en tolk per sådan familj skulle det nog gå. Och de där vinsterna som politikerna alltid talat om men ingen sett skulle genast visa sig.

Åtminstone för oss socialsekreterare med egna konsultföretag som socialtjänsten redan nu hyr in i stor omfattning till mycket höga kostnader.

Det kan verka som om jag raljerar över dessa mammor, vilket jag vet är både fel och djupt orättvist.

De har blivit nedbeamade i Sverige från ett av världens mest dysfunktionella klansamhällen som alltid befinner sig i total upplösning på grund av ständiga klankrig och stridigheter om vem som ska leda landet. De har naturligtvis ingen aning om hur ett sekulärt demokratiskt samhälle som vårt fungerar.

Men jag kan ändå inte låta bli att fråga mig:

– Hur kan vuxna människor ha blivit så krävande, så säkra på att det är den svenska staten och kommunen, som de bara delvis anslutit sig till och känner förtroende för, som har det fulla ansvaret för deras barn?

Men mest ironiserar och raljerar jag naturligtvis över våra styrande politiker, och jag vänder mig till dem i vrede. De, som på fullaste allvar hävdat att denna typ av invandring skulle bli en framgångsfaktor för Sverige.

Somalier är och har alltid varit en särskilt svår grupp att få in i samhällsgemenskapen, det har man vetat sedan mitten av 90-talet. Men de är långt ifrån ensamma. De flesta från MENA-länderna har svårt att finna en plats i det svenska samhället och på den svenska arbetsmarknaden, om de ens försöker.

Politikerna måste själva ha trott på vad de bergsäkert påstod om kommande samhällsvinster genom invandring från MENA-länderna. För det kan väl inte vara så illa att de medvetet ljög?

Jo, de både visste och de ljög, helt ogenerat. Och de fortsätter att ljuga. Den svenska väljarkåren är ju inte direkt känd för att vara världens smartaste, så därför gick det som det gick och de kan fortsätta med denna Kamikaze-politik som inte leder till något annat än ökat dödligt våld och en aldrig sinande mängd andra nya och olösliga samhällsproblem.

Socialdemokraterna har för övrigt en ansenlig del av sitt väljarstöd i det bidragsförsörjda utanförskapet vilket hela tiden växer genom MP/S-regeringens försorg.

Det enda parti som på allvar velat stoppa denna katastrofala utveckling (SD) fick endast 17,53 procent av rösterna vid det senaste riksdagsvalet, så detta totala vansinne kan i lugn och ro fortsätta att växa.

Entreprenörsskapsforum har i sin rapport från april 2020 undersökt invandrares verkliga grad av självförsörjning. Migranter från Mellanöstern uppnår 36 procent, de från Afrika 38 procent. Rapporten finns att läsa här.