Sverige tycks gå från klarhet till klarhet eller, rättare sagt, det omvända. Nu slås larm om att stadsdelen Marnäs i Ludvika har tagits över av tio- och tolvåringar som tvingar jämnåriga att betala för att röra sig i området genom våld och hot om våld. Och i vanlig ordning kan vuxenvärlden inte göra någonting för att få bukt med eländet. Det handlar nämligen om baaarn.

Inte vilka baaarn som helst, för den delen, utan småbarn minsann. Jo, det säjer Mikael Hofström som är boendestödjare på Ludvikahem, som äger fastigheterna i området:

”Det är ju småbarn det handlar om, trots allt”.

Ursäkta, men när blev tio- tolvåringar småbarn? Mig veterligen räknas man som småbarn efter spädbarnsåldern och fram till förskoleåldern någonstans – men absolut inte efter att man börjat skolan. Men det är förstås skillnad på barn och barn. De som väljer en kriminell bana förblir barn i samhällets ögon till långt över myndighetsåldern och behandlas med silkesvantar som vanligt folk aldrig kan drömma om. Andra barn förväntas veta vad som är rätt och fel redan i tolvårsåldern och betraktas som vuxna efter myndighetsdagen.

Nu jobbar Ludvikahem med att försöka identifiera de här ”småbarnen”, så att de kan hitta föräldrarna. Vad som sker om de nu lyckas framgår inte. Men eftersom kommunen hävdar att det saknas social kontroll så lär de väl själva ta på sig att införa denna, för det vore väl närmast en kränkning om man krävde att föräldrarna till dessa kriminella ”småbarn” skulle ta sitt ansvar. Dessutom får man väl anta att det är gangsterbarnen som är offren i sammanhanget, för så är det ju alltid numera.

Jag räknar nu med att SVT ska börja granska det här och skicka en reporter och ett kamerateam till Ludvika för att prata med de berörda och försöka hitta något fel hos det omgivande samhället. Fattigdom och utsatthet och, om de kriminella barnen har utländsk bakgrund, rasism från ondsinta vita svenskar. Det skulle rentav kunna bli en hel dokumentärfilm, till exempel med titeln: ”Våra barn tvingas trakassera andras barn”.

Ludvikapolisen tycker inte att det är ett problem att barn tagit över ett helt bostadsområde och utsätter andra barn för brott.

”Jag vet om att det har varit oroligt. Sen har jag också hört om det där att de tagit över områden. Men det är inget som kommit in som ett ärende till oss”, säger Therese Bertilsson på Ludvikapolisen.

Undrar just vad en mer djuplodande intervju med denna polistalesperson skulle leda till. Anklagelser mot offren?

”Det är ju så att det är många barn i det här området som lever i fattigdom och när de ser andra barn som inte gör det så är det klart att de blir provocerade. Sånt bör föräldrarna tänka på när de låter sina barn gå till skolan med jackor och skor och ryggsäckar – de borde skicka dem till skolan i underkläderna istället så att de inte kränker de barn som känner sig utsatta”.

Jag skulle inte bli det minsta förvånad.

Så här blir det när vuxenvärlden träder tillbaka och låter barn och unga styra och ställa alltmer över sin egen tillvaro. Det borde naturligtvis finnas möjlighet att straffa barn som utsätter andra barn för våld och hot, men det gör det inte. I ett samhälle där vuxna yrkeskriminella och andra våldsbrottslingar ofta kommer undan med en klapp på axeln är det naturligtvis otänkbart att barn skulle straffas.

Istället kommer det sannolikt att sluta med fler fritidshem, mer ekonomiskt stöd till föräldrarna, och varför inte områdesvärdar som bjuder de kriminella barnen på saft och bulle när de har pucklat på sina offer. Så bygger man det nya Sverige.