Idag firar vi, enligt den svenska almanackan, Alla Helgons Dag. En dag för lite extra eftertanke och stillhet, kanske med ett besök på kyrkogården där vi tänder ljus för våra nära och kära som lämnat oss. Eller så låter vi bli att tända ljus. Det beror på vilken tradition vi bekänner oss till och kanske också på hur våra nära och kära såg på saken. Ljuständningen är en katolsk sed, som inte alls sågs med blida ögon av den lutherska kyrkan, det är först på senare år som det blivit allmänt populärt att tända ljus på gravarna här i landet.

Delvis har det säkert med att antalet katoliker blivit fler de senaste decennierna. Men jag tror att det ändå mest handlar om att vi blivit mer sekulära och därmed också kan kosta på oss att göra lite som vi själva vill, inte som kyrkan vill. Därefter har även den lutherska kyrkan anpassat sig till nya tider, och idag är det ingen som höjer på ett enda litet ögonbryn över att det tänds ljus på våra kyrkogårdar.

Själv har jag alltid tyckt om traditionen med ljuständning på gravarna och gläds åt att det blivit vanligare. Men trots det låter jag en av mina gravar förbli mörk även denna dag, nämligen min morfars familjegrav, där även mormor och min moster vilar.

Min morfar, som var född 1886, växte upp i ett Sverige där det ännu var den lutherska kyrkan som styrde och ställde. Katolsk tro var ingenting som värderades högt, tvärtom, och min morfar var vare sig bättre eller sämre än samhället i övrigt när det gällde synen på religion. Katolska kyrkan var den stora skökan i Rom, det var det han växte upp med och det var också den synen han hade på den katolska tron.

Själv var han inte troende överhuvudtaget. Han var dock vad man kanske skulle kunna kalla ”kultur-lutheran”. Mycket av hans liv och leverne präglades av den lutherska läran även om han kanske inte själv alltid var medveten om det, jag tänker framför allt på det Luther själv sa om kallelsen i Guds skapelse i det vardagliga, om att var och en är kallad att verka i det som man gör.

Med gott samvete skall vi förbli i vårt kall och veta, att genom sådana gärningar uträttas mer än om man hade stiftat en massa kloster och ordnar. Och detta även om det gäller de enklaste hushållsgöromålen, sa Luther.

Det här har ofta missförståtts och tolkats som att man ska vara nöjd även med det minsta man kan få. Men jag tror att det har haft en helt annan betydelse för människor historiskt. det Luther gjorde med de här orden var att upphöja vanligt folks gärningar på ett sätt som gav en självkänsla i det vardagliga.

Det blir ganska tydligt när jag ser på min morfars liv och gärningar. Han var en alldeles vanlig man, som inte hade några ambitioner att bli vare sig en ”stor man” eller ett helgon i ett himmelskt rike han inte trodde på. För honom var det alldeles tillräckligt att skapa ett gott liv åt sig själv och sin familj. Och det gjorde han, med två tomma händer och en god uppfostran i bagaget.

Att morfar avskydde katolska kyrkan berodde förstås på den lutherska uppväxten. Idag skulle man kalla honom intolerant förstås, men i den tid och i det samhälle han levde var det något fullkomligt naturligt. Mormor kände precis likadant och det gjorde även min mor och hennes syskon. Mamma respekterade mitt val att konvertera till katolicismen men hon kunde aldrig riktigt förstå.

Jag dömer dem verkligen inte för den sakens skull. Istället känner jag mig väldigt nöjd med att ha återvänt till den lutherska traditionen efter mina femton år som katolik. Det är trots allt den som format även mig.

Idag låter jag alltså Melins familjegrav förbli mörk, precis så som Carl, Elin och Britta hade velat ha det. Och det känns helt rätt.