Om det finns någon som fortfarande tror att det växer en inkännande humanitär välvilja i mitt bröst så kommer han att ha avfallit från den tron när han läst denna text.

Jag vill gärna resonera kring ett svårt mänskligt dilemma om vilket Jesus hade starka synpunkter, nämligen huruvida vi är skyldiga att hjälpa vår nästa. För att inte trassla in mig i en massa obegriplig moralfilosofi så ska jag bara pang på rödbetan koncentrera mig på ett enda konkret fall, Afghanistan.

Fem miljoner människor av kanske totalt 40 miljoner afghaner svälter och till vintern kommer de att svälta ännu mer. Ett svårt mänskligt lidande kan förutses. Har du och jag och det övriga västerlandet någon skyldighet att skicka mat till Afghanistan? De övriga u-länderna kommer inte att skicka så mycket som en låda potatis, det kan du vara säker på. De kommer att fortsätta att förbanna västerlandet för forna tiders slavhandel och samla glödande kol på västerlandets huvud för att västerlandet ska vända bort sitt ansikte i skam och leta i plånboken efter någon lagom allmosa, i det här fallet just till svältande afghaner. Sedan kommer u-världen att luta sig tillbaka och kräva gottgörelse och kompensation för alla slags oförrätter i väntan på att USA, Norge och Sverige och andra länder som gärna lassar nya skuldbördor på sina axlar ska börja gissla sina ryggar med humanitära flagellantpiskor.

Fast njuter vi inte av att lida? Visar inte våra uppoffringar att vi tillhör en bättre sorts folk? Har inte de fattiga folken, eller åtminstone deras ledare, genomskådat oss liksom vi har genomskådat dem? Den internationella storpolitiken utspelas alltid enligt samma manus. U-länderna gråter krokodiltårar över lidna oförrätter för att i-länderna ska muta dem med bistånd och fina byråkratjobb så att de ska hålla tyst ett tag. Härmed skapar sig i-länderna, framför allt deras politiska ledare, möjligheter att själva ståta som humanitära ledare (samtidigt som de ofta fuskar med de ersättningar, till exempel för att bedriva klimatpolitik, som u-länderna i kraft av sin medlemsmajoritet i FN i demokratisk ordning beslutat att i-länderna ska betala).

Nu hålls ett klimatmöte i Glasgow där de rika länderna ska krävas på de hundra miljarder dollarna om året som de skulle ha betalat sedan Parisavtalet ingicks men inte betalt till mer än kanske hälften. U-länderna har nu skrivit nya önskelistor. Indien behöver 2,5 tusen miljarder dollar för sin energiomvandlingsplan vilket blir en halv svensk bruttonationalprodukt om året fram till 2030. Kenya vill ha så det räcker till att fylla landsbygden med solpaneler. Bangladesh vill ha nya orkansäkra hus för alla. I-länderna säger att medelinkomstländer som Kina måste vara med och betala men medelinkomstländerna har en helt annan inställning.

Men nu var det alltså Afghanistan det skulle handlar om. Den internationella storpolitikens standardmanus alltid är detsamma. U-länderna ska lida och deras ledare ska mutas, i-länderna ska skämmas och betala oavsett vem som är skyldig till lidandet och medelinkomstländerna väljer sida alltefter vad som för tillfället är känns bäst.

När talibanerna den 15 augusti vann kriget mot den samlade västvärldens väpnade styrkor, däribland Sveriges, sa förlorarna, exempelvis Sverige, att det skulle bli slut på biståndet till Afghanistan om det fanns någon som helst risk att det skulle gynna talibanerna. Varför skulle vi finansiera dem som vunnit över oss? Om det fanns någonstans där standardmanus för den internationella storpolitiken kunde förändras så var det väl här. Man kunde tänka sig att de internationella givarna skulle hålla pengarna inne och kräva av talibanerna att göra eftergifter, till exempel låta flickor gå i skola och därför låta sig mutas med bistånd i kontanter, mat och utrustning till sjukhusen.

Men se vad som händer. Om talibanerna hade vikt sig för den förlorande västvärldens krav och mildrat sin religiösa extremism och låtit flickor gå i skola så hade västvärlden visserligen betalat men fortsatt att ställa krav. Det gillar inte talibanerna. De föredrar att låta folket lida tills lidandet nått en nivå som det harhjärtade västerlandet inte längre klarar utan i stället ger sig och skänker pengar till Afghanistan även om talibanerna då inför folket framstår som vinnare.

Ungefär där är vi nu. Skolor, sjukhus och annan humanitär infrastruktur byggdes av västerlandet sedan anfallet mot talibanerna år 2001 och har sedan dess finansierats av västerlandet. Nu har västerlandet dragit sig ur och därför stänger skolor och sjukhus. Det finns inte pengar till mat. Men talibanerna ger sig inte. De satsar på att deras cyniska iskyla ska frammana västerlandets humanitära människokärlek. Bara folket lider tillräckligt och detta lidande visas i västerlandets teve så kommer hjälpen nog snart. Därmed har talibanerna vunnit.

Västerlandets humanitära drifter ger talibanerna verktyg till utpressning. (Inte bara talibanerna, förresten. Hamas mänskliga sköldar framför organisationens avskjutningsramper för raketer är ett annat exempel. Indiens krav på ersättning för att uppfylla västerlandets önskemål om nollutsläpp av växthusgaser är ett annat. Uppriktigt sagt, vad bryr sig Indien om växthusgaser?)