Efter mordet på gangsterrapparen Einár skrev jag en lång artikel där jag bland annat försökte förstå kulturetablissemangets bisarra fascination för de nysvenska, kriminella gängen i Orten. För medierna handlar det självklart till viss del om sensationsjakt och ”klickhoreri”. Gängkrigsporr, liksom våldsporr i allmänhet, lockar läsare.

Men det räcker inte för att förklara kulturetablissemangets, inte bara mediernas, förhållande till Orten. Inställningen är tydligt och envist apologetisk. I stället för den avsky människor normalt känner inför mördare, våldtäktsmän och rånare, vill de frammana empati, ja till och med beundran. Gangsterrappare, som rappar om kriminalitet och själva är kriminella, belönas med priser.

Det senaste exemplet är ett mer eller mindre romantiserande porträtt av gängledaren Mehdi Sachit i Expressen (29/10 2021).

Journalisten Nina Svanberg ställer inga kritiska frågor och kompletterar inte porträttet med reflexioner eller analyser som kan öka läsarnas kunskap. Det finns egentligen inget ”journalistiskt” i stycket, utan syftet tycks snarare vara dels att erbjuda morbid underhållning, och dels att väcka läsarnas empati för ”de utsatta” i Orten.

I det mörkt skimrande porträttet av Mehdi Sachit, där han i foton får posera som en rollfigur i teveserien Snabba Cash, är Nina tyst om att gängledaren gjort sig skyldig till en sadistisk våldtäkt på en ung flicka. Denna uppgift avslöjas i stället av alternativmediesajten Fria Tider (30/10).

Konflikten mellan gammelmedia och alternativmedia består i att den förstas roll är att stärka maktens narrativ och underminera oppositionen, medan den andras roll tvärtom är att underminera maktens narrativ och stärka oppositionen.

Man tycker sig ana en allians, eller åtminstone ett gemensamt intresse, mellan det monokulturella, gammelsvenska Villakvarteret, personifierat av journalisten Nina, och den mångkulturella, nysvenska Orten, personifierat av gangstern Mehdi. Två till synes diametralt motsatta människotyper och motsatta sociala grupper som ”funnit varandra”.

Om syftet är morbid underhållning och våldsporr, varför nämns inte våldtäkten? Min tolkning är att våldtäkten helt enkelt är ”för mycket”. Den så kallade ”journalistiken” vill skildra gangstern som tillräcklig farlig för att väcka fascination och kittla nerver, men inte så bestialisk att han väcker avsky, förakt och hat.

Det är inte säkert att gammelmediejournalisterna själva är medvetna om vad som driver dem att göra som de gör. Det är inte ovanligt att människor som styrs av ekonomiska intressen och klassegoism, genom självsuggestion själva tror att de gör något ”ädelt”.

I det moderna svenska samhället finns många motsättningar mellan sociala grupper, klasser, och även inom de olika klasserna. Men huvudmotsättningen står, som Patrik Engellau flera gånger påpekat här på Det Goda Samhället, mellan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och den produktiva delen av befolkningen.

Budskapet i både gangsterrappen och i gammelmedierna är att de nysvenska kriminella gängen i Orten är offer för svenssons ”rasism”. För att ”lösa problemen” måste politikerna tilldela mer medel till ”sociala insatser” i Orten, det vill säga suga ut mer kapital från det arbetande, produktiva folket till det välfärdsindustriella komplexet.

Samma tendens finns i USA där kriminella gäng i de svarta ghettona framställs som offer för de vitas förtryck, medan vita underklasskriminella, både av populärkultur och medier, ofta skildras som ondskefulla och degenererade (ibland även fysiskt vanskapta). De svarta är inte ansvariga för sina handlingar, som ju är en konsekvens av det vita förtrycket, medan de vita underklasskriminella har sig själva att skylla: de är ruttna människor.

Politikerväldet har så att säga två sidor, den ”manliga” sidan som utgörs av statens tvångsmedel, och den ”kvinnliga” eller ”moderliga” sidan som utgörs av välfärden. Klienterna, de som omhändertas av välfärdsindustrin, är enligt denna liknelse att betrakta som ”barn” (”Det här handlar om baaarn!”) utan ansvar för sina handlingar, produkter av ”socioekonomiska faktorer”. ”Men jag kan inget annat”, säger Mehdi till Expressen.

Expressens ”journalistik” vill att vi i gangstern Mehdi ska se ett barn, övergivit av Moder staten, som ropar på hjälp. Den bestialiska våldtäkten hade saboterat den bilden. I stället för att främja det välfärdsindustriella komplexets expansion genom kosmetiska åtgärder utan effekt (mer av samma), hade ”journalistiken” då riskerat att främja ”populismen”, det vill säga den produktiva delen av befolkningens missnöje och krav på verklig förändring.

Missnöjet sägs bero på ”rasism” och ”fördomar”, problem som också ”löses” genom att tillföra ytterligare resurser till det välfärdsindustriella komplexet för att omskola folket och göra att det passivt accepterar förvandlingen till Det Nya Sverige. Gammelmediernas ”journalistik” används också för att hänga ut kritiker, ofta de svagaste, för att skrämma de andra till tystnad.

Gammelmediernas roll, personifierad av Nina, är alltså att utge sig för att ”stå på offrens sida” och ställa krav på politikerna att ”ta ansvar” för problemen (som skapats av deras egen politik) genom att överföra mer medel till det välfärdsindustriella komplexet.

Det vi såg i Expressenreportaget är så att säga en inrikespolitisk variant av den manipulativa ”journalistik” som skildrar misären i tredje världen för att få svensson att känna skuld och medlidande, och därmed acceptera fortsatt bistånd (som framför allt går från de fattiga i Sverige till de rika i utlandet) och massinvandring, det vill säga inflödet av nya klienter till komplexet, och röstboskap till de partier som främst företräder dess intressen.

I Expressens försvar för det romantiserade porträttet av gangsterledaren från Orten, verkar kulturchefen Karin Olsson vilja signalera att ”populisterna”, representerade av Sverigedemokraterna, är ett större problem än gängkriminaliteten.

Ortengrabben Mehdis sadistiska tortyrvåldtäkt nämns inte med ett ord, och vi får ingen förklaring till mörkandet, i stället talar Olsson om Sverigedemokraternas ”otäcka” kultursyn. På Twitter intar Nina samma position: hon avfärdar kritiken som ”hat” och och försöker rikta uppmärksamheten mot ”hatarna”, underförstått gammelmedias fiender, ”populisterna”. Denna populism, som inte är något annat än (det ibland vulgärt uttryckta) missnöjet hos den produktiva delen av befolkningen som exploateras för att upprätthålla politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.

Makten skulle inte klara sig utan en ideologiproduktion (media, utbildning, kultur) som får den att framstå som legitim och beslöjar dess sanna ansikte. Ett samhälles härskande ideologi är den härskande klassens ideologi, konstaterade Karl Marx.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.