För drygt 20 år sen råkade jag ut för en olyckshändelse och hamnade på Sahlgrenska sjukhuset, på samma avdelning som några äldre män med långt framskriden prostatacancer. En deprimerande omgivning kan man tycka. Men trots det dystra utgångsläget märkte jag inte särskilt mycket av dödsångest bland mina medpatienten.

Kanske för att tilldelningen av smärtstillande droger var generös, eller för att de alla var i 70, 80-årsåldern. Brukade äta frukost tillsammans med en Buddha-liknande herre med gulaktig hy och kort förväntad livslängd, men som förde lågmälda samtal om allt möjligt. En annan gubbe måste regelbundet rullas ut på balkongen för att röka, kanske var det mot reglementet men personalen var tolerant och ingen klagade. En skröplig farbror med rullator hade för vana att berätta oanständiga historier, för alla som orkade lyssna. Till hans försvar ska sägas att han var en god berättare. 

En morgon placerades en ny patient på min sal. En 16-årig pojke som legat på intensiven en vecka och svävat mellan liv och död, efter att ha råkat spräcka sin egen njure med armbågen. Jag förstod inte hur en sådan olycka var möjlig, men han förklarade för mig att han var en av Göteborgs skickligaste skateboardåkare. Och skulle man lära sig ett nytt trick kunde oväntade saker hända, ifall man hade otur. 

Pojkens närvaro piggade i alla fall upp stämningen. Efter några dagar hade hans hörn förvandlats till ett fullt utrustat pojkrum, med affischer på väggarna, personliga prydnadssaker, elektroniska spel och uppkrupen i sängen bredvid sig hade han sin flickvän. Än en gång kanske man tummade något på reglerna, eller var sjukvården inte lika strikt för tjugo år sen. 

Jag kan bara erinra mig två gånger när döden kändes påtagligt närvarande. Ena gången var när Buddha-mannens anhöriga kom på besök. En medelålders son med två barn. Barnen kände sig uppenbart obekväma och verkade ha svårt att uthärda den halvtimme som besöket varade. Kanske för att deras pappa hade svårt att hålla känslorna under kontroll, samtidigt som han ansträngde sig att vara den vuxne i rummet. Paniken låg hela tiden i luften. Som när små vibrationer i marken avslöjar att en naturkatastrof är på väg och snart kommer att utplåna allt. De hade med sig choklad och blommor. 

Andra gången döden för ett ögonblick ”klev in i rummet” var sent på kvällen. Flickvännen hade åkt hem, nattsköterskorna klivit på sitt pass och gubbarna fått sina sömnpiller. Plötsligt gick brandlarmet. Inte ett sånt där vanligt blinklarm, som betydde att någon hade kissat på sig eller behövde ett glas vatten, utan ett riktigt larm. Gubbarna stönade och vände på huvudkudden i förhoppningen att någon skulle stänga av oväsendet. Själv satte jag mig upp i sängen, erinrade mig att vi befann oss åtta våningar över marken och förlorade mig i tankar över hur det praktiskt gick till när man evakuerade en sjukhusavdelning. Diskoteksbranden i Göteborg som krävt 63 unga människors liv, fanns fortfarande i färskt minne. Skateboardpojken reagerade blixtsnabbt. Utan att ödsla någon tid kopplade han loss droppslangen, tog sig upp ur sängen sin spräckta njure till trots, fick på sig kläderna, packade en ryggsäck med det nödvändigaste och satte kurs mot nödutgången. På väg ut stoppades han av en sköterska, som varsamt ledde honom tillbaka mot sängen. Hon förklarade att larmet berodde på något helt harmlöst, som att en kaffebryggare stått för nära en rökdetektor. 

Några månader senare var jag tillbaka på samma avdelning för en kontroll, och noterade att inga av de gamla gubbarna fanns kvar. Vet inte vad som hände med skateboardpojken, men skulle tro att han klarade sig.