Det feministiska paradigmet baseras på en grundläggande föreställning att det i samhället finns en könsmaktsordning. Könsmaktsordningen har två egenskaper eller inneboende krafter. Den första är att ordningen genom inverkan av ett oändligt antal mer eller mindre osynliga strukturer säkerställer att kvinnan alltid är förtryckt av mannen. Den andra egenskapen är att könsmaktsordningen är evig och odödlig. Den slutar alltså aldrig att verka. Det spelar ingen roll hur mycket kvinnor (och män) kämpar för kvinnans jämställdhet och befrielse ty samhället kommer alltid att stå under könsmaktsordningens dominans.

Det är lätt att se en parallell tankefigur hos en del radikala marxister. Kapitalisterna är som männen i könsmaktsordningen och den förtryckta arbetarklassen är som de underkuvade kvinnorna. Det finns enligt radikala marxister ingen annan metod att bryta detta mönster än genom en total omvälvning av samhället. Revolution kallades detta hos marxisterna och uppfattades länge som den enda realistiska vägen att skapa ett samhälle där arbetarklassen inte hölls undertryckt.

Men jag har aldrig hört någon feminist – det skulle i så fall vara SCUM (The Society for Cutting Up Men) – som lagt fram några praktiska förslag om hur könsmaktsordningen skulle kunna brytas. Könsmaktsordningen kan alltså inte förmås att upphöra.

Om man hittar en olägenhet som inte går att göra något åt är det ingen idé att jobba politiskt för saken. Sådana olägenheter är inget för politiker utan för psykiatriker. Själv har jag, tror jag, med tiden blivit alltmer övertygad om att de som försöker lösa sociala problem av typ klassförtryck och kvinnoförtryck genom politiska åtgärder, det vill säga bidrag och lagar, är på fel väg. Det kommer inte att lyckas ty kulturen trumfar politiken. Hur mycket bistånd, en form av politik, man än satsar i Afghanistan kommer man inte att rubba det kvinnoförtryck som där, enligt svenska normer, faktiskt existerar.

Fram till nittonhundrasextiotalet eller däromkring, menar jag, hade feministerna en poäng. Det existerade bristande jämställdhet. Kvinnor hade sämre löner för samma jobb och kom knappast ifråga för framstående positioner i samhället. Det förekom att män hade nedlåtande attityder. Men vid det laget etablerades en ny mentalitet enligt vilken den gamla ordningen var fel. Hur förändringen gick till vet jag inte – hur kan man förstå den process genom vilken nya uppfattningar slår igenom i samhället? – men jag vet att den inträffade för det kändes i samhällsandan. Feministerna hade vunnit och praktiskt taget alla gratulerade dem till segern.

Men de mest inbitna ville inte ge sig utan kämpa vidare för att uppnå det det redan hade uppnått. Kanske hade de närmat sig den ångest som jag och andra Sida-anställda kunde uppleva vid tanken att vi skulle lyckas med utvecklingsansträngningarna i u-länderna och att dessa därför inte längre skulle behöva oss. Människor som förlorar sin uppgift och mening i livet kan hitta på vad som helst. Så blev det, tror jag, med de radikala feministerna. De uppfann konceptet könsmaktsordningen för att aldrig behöva tvivla på sitt existensberättigande.

Föreställningen om en oövervinnerlig könsmaktsordning, har jag därför kommit fram till, är en fråga för psykiatriker. Men denna uppfattning har långtifrån varit en allmän mening. MeToo-kampanjen som började grassera hösten 2017 byggde på outspätt könsmaktsordningstänkande. Kvinnor var hjälplösa offer och kunde inte försvara sig mot sådana som Harvey Weinstein och den svenska Kulturprofilen eller ens mot en oförarglig centerpartistisk jordbruksminister som var ofin nog att lägga en hand på en kvinnlig riksdagskollegas lår. Riksdagsledamöterna ska härska över vårt land men kan inte ens försvara sig mot en rundhyllt centerpartists försiktigt trevande fingrar. Hela MeToo-konceptet är, vad jag kan begripa,  tvärtemot den allmänna meningen en nedlåtande förolämpning mot kvinnorna som inte antas ha kraft ens att ryta till eller utdela en örfil om det skulle behövas.

Därför blev jag spänd på en offentlig diskussion som nyligen avhölls på temat ”Har vi lärt oss något av MeToo?”. Upplägget var det vanliga med föredragshållare, diskussion och kommentarer från publiken. Till min besvikelse visade det sig att vi inte lärt oss någonting. Församlingen var fortfarande besatt av könsmaktsordningsparadigmet. Kvinnor är alltid hjälplösa och oskyldiga offer. De kan inte ens förväntas begripa att de ska akta sig för att låta sig bjudas på en drink i hotellrummet hos en karl som mot deras vilja tafsat på dem hela kvällen.

Jag kan inte bestämma mig för om könsmaktsordningstänkandets djupaste innebörd är att kvinnor är så mentalt underlägsna och oerfarna att de inte klarar mänskliga relationer på egen hand eller om de anses vara sådana himmelskt överlägsna varelser att män endast har rätt att närma sig krypande och med nedslagen blick som inför en asiatisk despot.