PATRIK ENGELLAU: Hen

Ledarskribenten Erik Helmerson i Dagens Nyheter skrev om läraren Selma Gamaleldin som fått sparken för att hon inte velat referera till en elev som ”hen” (i stället för ”hon”, ”henne”, ”han” eller ”honom”). Helmerson brukar vara förnuftig. Här tycker han att det ”liknar mest hysteri” att, som läraren Gamaleldin får man anta, vägra att kalla ett barn för ”hen”.

Min spontana reaktion är att stödja Gamaleldins henbojkott. Är jag då hysterisk?

Helmerson resonerar i två steg: han påpekar för det första att både barnet och föräldrarna vill att barnet ska kallas ”hen” vilket de menar gör barnet gott och för det andra att det rimligen är barnet eller föräldrarna som har att bestämma i frågan. För oss andra borde – en folkpartistisk pekpinne där! – det vara ”egalt” vad just det här barnet kallas eftersom det i varje fall inte är sådana som jag som har rätt att bestämma över någons favoritpronomina.

Helmerson är storsint mot oss henmotståndare: ”Det går också att förstå dem som protesterar när de upplever att grundstenarna i deras eget språk förändras drastiskt och utan diskussion, som genom direktiv uppifrån.”

Jag håller med om att det retar mig att jag utsätts för påtryckningar att ändra svenskt språkbruk bara för att någon halvdold grupp av makthavare med uppenbara ambitioner att kontrollera mitt uttryckssätt bakom sina kulisser har konspirerat om en bred attack mot svenskans vanligaste och käraste pronomina, alltså ”hon” och ”han”.

Låter jag nu som en konspirationsteoretiker? Helmerson skulle kanske hävda det. Han tycker inte att man ska ”riva upp himmel och jord” för att ett barn vill kallas för ”hen”. Men jag tycker det finns anledning att riva upp himmel och jord. Det handlar inte om en oskyldig, enskild tillfällighet där en liten förpubertal pojke råkar känna sig mer som flicka och vill ha rosa jacka och kallas just för hen. Vi står i själva verket inför en välförankrad, välorganiserad och statsfinansierad komplott mot den svenska medelklassens – småborgares och gråsossars – traditionella uppfattning om hur tillvaron är organiserad. Att styra vårt språk är att ge oss en rejäl spark i baken för att påminna oss om att vi har fel och att vi inte har något att säga till om.

Samtiden vet ganska väl varifrån henbruket kommer. Idén att vissa nya identiteter, till exempel nyuppfunna kön såsom transpersonkönet, ska utmärkas med särskilda pronomen uppfanns vid amerikanska universitet. Konceptet slog tidigt igenom i den svenska genusforskningen och blev en del av den etablerade svenska PK-ismen. I Nordamerika kom genombrottet år 2016 när psykologen Jordan B. Peterson verkligen lyckades riva upp himmel och jord för att få stopp på det kanadensiska lagförslaget Bill C-16 som handlade om just det som Helmerson tycker är en bagatell, nämligen att styra medborgarnas bruk av pronomina.

Detta är ingen bagatell, det är ett betydelsefullt frontavsnitt av den viktigaste politiska kamp som nu pågår i hela västerlandet, inte minst i Sverige, striden mellan å ena sidan politikerväldet som använder folks skattepengar till att försörja sig själva samt sina vasaller och klienter i det välfärdsindustriella komplexet och å den andra sidan oss skattebetalare som står för fiolerna och därför ska förolämpas lite då och då så att vi blir mentalt knäckta och inte får för oss att protestera.

I Nordamerika är denna strid numera våldsammare än i Sverige. Minns till exempel förra årets BLM-kravaller och de upptrappade konflikterna angående yttrandeförbud (”deplatforming”) och kritisk rasteori. I Kanada antänds bokbål där universitet och bibliotek bränner skrifter som innehåller ord som anses stötande för landets ursprungsbefolkning, en typ av politisk manifestation som inte varit vanlig sedan 1930-talets Tyskland. Det är kanske inte Nordiska motståndsrörelsen som påminner mest om de tyska nazisterna utan de som vill styra vårt språk och vårt tänkande. En ledare för de kanadensiska bokbränningarna är den liberala politikern Suzy Kies (bilden) som påstår sig vara ättling till den indianska Abenakistammen. Men nu har hon dragit sig tillbaka från politiken sedan hennes släktskap med abenakerna ifrågasatts.

Jag påstår alltså att henförespråkarna och bokbrännarna är samma gäng eller åtminstone samma skrot och korn och att vi vanliga medelklassare har all anledning att motarbeta dem även när det gäller småsaker som att vägra säga ”hen” om vår nästa.

Patrik Engellau