BIRGITTA SPARF: Vilka grupper ska få samhällets stöd?

Detta är en av de mest förvirrade och olustiga texter jag läst på länge, publicerad i Dagens Juridik (8/10 2021). Den är skriven av Dana Pourkomeylian, jurist på Verahill familjejuridik, ledarskribent samt ambassadör för organisationen GAPF, Glöm Aldrig Pela och Fadime. Hon förekommer även i Kvartals veckopanel.

Här skriver hon om Mark Lorentzon, mannen som misstänktes för bombdåden på Övre Husargatan i Göteborg och som sedan hittades död i vattnet vid en kaj. Hon tar även upp Peter Kadhammars text om fallet i Aftonbladet och säger att Kadhammar enbart vill utmåla Lorentzon som ett offer.

Läser man Kadhammars text i Atonbladet finner man en omfattande beskrivning av en mycket störd man som tycks ha fallit mellan samtliga stolar i det samhälleliga skyddsnätet.

Lorentzon var uppenbarligen psykiskt störd med en extremt stark modersbundenhet. Med ett liv i ensamhet och utanförskap som följd. Han har upprepade gånger riktat allvarliga hot mot de myndighetspersoner som har med vården av hans gamla mor att göra. I september i år väcktes åtal mot honom för ofredande, olaga intrång och stöld.

Pourkomeylian ser dock ingenting av Lorentzons uppenbarligen gravt psykiska ohälsa och instabilitet. Samhället är inte skyldiga Lorentzon någonting, hävdar hon. I hennes ögon är han bara en ynklig ensam man, so what?! De får väl klara sig själva, ta sig i kragen och ordna upp sina liv precis som alla andra, enligt henne.

Hon buntar i ett mycket förvirrat resonemang ihop Lorentzon med unga incels och den 61-årige man som nu utreds för förberedelse till grov allmänfarlig verksamhet och för att ha haft 150 offentliga personer på sin dödslista, däribland hon själv. Därför ger hon inte heller ett vitten för Lorentzon.

Hon visar ingen som helst förståelse för problemets komplexitet runt Lorentzon. Istället fnyser hon åt allt tal om samhällets roll. Har han inte redan fått allt av samhället? Hon skriver:

”Men att det skulle finnas ett samhällsansvar att ytterligare ta hand om dessa män som har tillgång till fri utbildning, sjukvård och försörjningsstöd är absurt. Vad är det mer som ska ges? Ett fint jobb vederbörande saknar utbildningen för? En hyresrätt i centrala Göteborg som vederbörande inte har råd att uppbära? En statligt sponsrad livskamrat?”

Detta är påståenden helt och hållet byggda på halmgubbar och inte ens värt att bemöta. Hon uppvisar ett högst omoget och barnsligt sätt att uttrycka sig på som kanske kan ursäktas av ålder och ungdomligt oförstånd, hon är bara 27 år gammal.

Men för en jurist verksam inom familjejuridik och som representant för en skattefinansierad organisation som arbetar för en mycket utsatt grupp i samhället bör man kunna förvänta sig mera balanserade och insatta uttalanden än så. Hon har trots allt en viss röst i offentligheten.

Lorentzon tycks ha hamnat mellan stolarna, som det populärt kallas när ingen vill ta ansvar inom sin budget för ett komplicerat och mångfacetterat fall. Både socialtjänsten och äldrevården har förmodligen larmat hur många gånger som helst till psykvården där han verkar ha hört hemma, men om detta vet jag inget. Det skulle förvåna mig om så inte var fallet.

”Han kanske borde ha tvångsvårdats?” frågar sig Kadhammar. Jag kan bara instämma. Men att som Pourkomeylian tvärsäkert påstå att ”samhället är inte skyldig den arga ensamma mannen någonting” bevisar bara att hon har mycket lång väg kvar att vandra för att förstå hur komplicerat livet, samhället och frågan om psykisk ohälsa egentligen är.

Det kan faktiskt vara så att även andra grupper än de som hon har utsett som skyddsvärda är berättigade till samhällets stöd och hjälp.

Birgitta Sparf