PATRIK ENGELLAU: Yttrandefrihetens gränser

Yttrandefriheten plus en del andra oförytterliga fri- och rättigheter är nödvändiga för att ett land där folket får rösta fram sina ledare ska kunna kallas en demokrati. Till de övriga fundamentala demokratiska fri- och rättigheterna hör till exempel näringsfriheten – rätten att få jobba med vad man vill – och äganderätten, alltså respekten för envars egendom.

(De nu omnämnda fri- och rättigheterna kallas på engelska för ”rights” och skiljer sig i grunden från välfärdsrättigheterna som kallas ”entitlements”. Typiska välfärdsrättigheter är försörjningsstödet och hyresbidraget. Hur motiverade sådan penninghjälp än kan tyckas vara så bär det emot för mig att räkna den till demokratins fundamenta. Mina dubier illustreras av artikel 24 i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna där det stipuleras att ”var och en” har rätt till semesterersättning. Tänk dig! Alla har den rätten. En svinaherde i Malis öknar, en arbetslös tegelbärerska på den indiska landsbygden. Vem ska betala för det? Ska någon välvillig myndighet i det krigande Mali utmana terroristgerillan för att förse herden med Swish så han kan ta emot bidraget?)

Men hur oförytterlig den än är måste yttrandefriheten ha gränser. Om det blev krig mellan Sverige och Ryssland kan ryssarna inte begära att Sverige ska tåla hur mycket rysk krigspropaganda som helst på svenska anslagstavlor och i svensk press och i svenska radioprogram. Men innan det lutar åt krig så måste ryssarna ha rätt att framföra sina åsikter även om många svenskar inte gillar de ryska idéerna. Demokratins budord om största möjliga tolerans måste gälla för de statsmakter som fastställer yttrandefrihetens gränser.

Men det går en gräns någonstans och frågan är var. Enligt min mening skötte engelsmännen, ett folk med demokratin nedärvd i generna, den frågan på ett föredömligt sätt vid andra världskrigets början.

Det fanns ett engelskt fascistparti som hette the British Union of Fascists (BUF) med Oswald Mosley, en lågadlig parlamentsledamot, som ledare (bilden). Fascistpartiet var långt ifrån illa tålt utan tvärtom ganska väl förankrat inte minst inom överklassen. Partiet tolererades i bemärkelsen att det tilläts fortsätta med sin extremistiska propaganda långt efter det att England förklarat krig mot Tyskland den tredje september 1939. Men när slaget vid Dunkirk inleddes ungefär åtta månaders senare och den tyska flygblitzen mot England snart skulle börja hade det gått för långt.  England tålde inte längre att de inhemska fascisterna höll tal för fiendens sak på de engelska torgen. Tre dagar innan Dunkirkslaget inleddes och de engelska soldaterna började skeppas tillbaka över kanalen förbjöds BUF.

Av detta föredöme drar jag slutsatsen att yttrandefriheten bör vara obegränsad fram till det ögonblick när den blivit samhällsfarlig. Men jag vet inte om jag begriper något bättre av att ha formulerat denna slutsats eftersom begreppet samhällsfarlig är så oprecist.

Att kräva att yttrandefriheten ska vara samhällsfarlig för att kunna inskränkas är ändå att avsevärt utöka yttrandefriheten jämfört med den nuvarande svenska ordningen där toleransens gränser dras betydligt snävare. Enligt regeringsformen 2 kap. 23 § får myndigheterna inskränka yttrandefriheten av praktiskt taget vilket skäl som helst, till exempel om ”beivrandet av brott” eller ”särskilt viktiga skäl” talar för det. Räcker inte det så finns alltid begreppet hets mot folkgrupp att ta till.

Problemet är att de myndigheter som har att undersöka om det föreligger samhällsfara har svårt att fastställa fakta eftersom de sällan kan lyssna och titta på potentiellt samhällsfarliga individer. Övervakarna vet inte vad de möjliga förövarna har i sinnet och får enligt olika lagar – dock ej grundlag vad jag har kunnat upptäcka – inte tjuvlyssna och tjuvtitta på folk annat än i vissa situationer (till exempel när det misstänks pågå ”grovt utnyttjande av barn för sexuell posering”).

Även om jag menar att yttrandefriheten bör vara nästan sankrosankt kan jag inte tycka att säkerhetspolisen eller annan lämplig polis borde förnekas vida rättigheter att spionera på misstänkta medborgare. När brottsligheten flyttar fram positionerna blir det en lyx att in absurdum värna om potentiella brottslingars personliga integritet. Och hur går egentligen snacket i moskéerna? Vore det inte lämpligt att skaffa sig en hyggligt tillförlitlig uppfattning på den punkten?

Om jag hade sagt eller skrivit något sådant här för tio år sedan så hade jag förfärat tagit avstånd från mig själv. Det är märkvärdigt hur lätt förändrade omständigheter tycks kunna ändra människans sinnelag.

Patrik Engellau