GUNNAR SANDELIN: Jerzy Sarnecki tyckte tvärtom för 32 år sedan 

Om någon har gett förnekelsen av sambandet mellan invandring och ökad grov brottslighet i Sverige ett ansikte, så är det kriminologen Jerzy Sarnecki (som på bilden intervjuas av skribenten år 1989 i Norra Magasinet, SvT). Han är inte heller vem som helst, utan en ”maratonman”, som under mer än tre decennier varit en röst i den kriminalpolitiska offentligheten. Sarnecki har varit verksam som brottsforskare vid bl.a. Brottsförebyggande rådet (BRÅ), och är sedan 1993 professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet.  

Han har varit ordförande i Nordiska Samarbetsrådet för Kriminologi, är ledamot av flera vetenskapliga råd samt deltar i undervisningsprojekt med poliser, åklagare, domare och Kriminalvården. Han är också författare av ett stort antal böcker och artiklar inom sitt ämnesområde.

Med sin förklaringsmodell, att det är socio-ekonomiska faktorer som är boven i dramat, har han ständigt levererat tacksamt understöd till det välfärdsindustriella komplexets politiker och journalister. Han har givit deras långvariga ambition bränsle, att genom fortsatt hög invandring göra Sverige till en humanitär stormakt. Sarneckis trolleritrick består i förklaringen att det är strukturella orsaker till brottsligheten: Hade inte invandrarna varit längst ner på samhällsstegen, så hade män från den svenska underklassen haft motsvarande överrepresentation vad gäller olika former av grov kriminalitet, är hans hypotes. 

Den som vill veta mer om hur det ser ut på det området rekommenderas att läsa Det Goda Samhällets stora undersökning samt Brås senaste rapport i frågan. 

I korthet kan sägas att båda kommer fram till att kriminaliteten ökar mest bland andra generationens invandrare med två utrikes födda föräldrar. 

Senast Sarnecki var i farten var han intervjuobjekt i SvT:s program ”30 minuter”. Där fortsatte han med emfas att förneka sambandet mellan stor invandring och brottslighet. Samtidigt påstod han motsägelsefullt att färre svenskfödda begår brott när invandringen ökar och att kriminaliteten därför är ett slags nollsummespel. 

En mängd upprörda röster följde på hans framträdande, exempelvis nättidningen Bulletins krönikör Mattias Lindberg, som under rubriken Jerzy ”Bagdad Bob” Sarnecki gör det igen gratulerade kriminologen till att på bästa sändningstid komma undan med sina förklaringar ”hur osannolikt det än kan låta för resten av befolkningen i landet”. 

Men det har inte alltid låtit så. 1989 intervjuade jag Jerzy Sarnecki när jag gjorde en halvtimmes reportage om invandrare och brottslighet för SvT:s samhällsprogram Norra magasinet, som sändes från Luleå. Det hade sin betydelse eftersom mitt förslag att göra ett program på detta tema stötte på patrull i tevehuset på Oxenstiernsgatan i Stockholm.  

Ämnet var redan då, för 32 år sedan, tabubelagt inom public service. Jag hade som nybliven journalist kommit till SvT fem år tidigare, 1984. Min bakgrund som socialarbetare under flera år i en tämligen belastad stockholmsförort hade gjort att jag inte hade sådana skygglappar. 

Jag ville berätta om ökningen av våldtäkter och öppna upp en diskussion om förövarnas bakgrund. I programmet går jag igenom brottsstatistiken för 1988, som i mångt och mycket är likadan som idag, fast i mindre skala eftersom detta var före den verkliga massinvandringens tid. Jag tycker att samtidigt som reportaget ger en viktig samtidsbild så blir det uppenbart att vi har ett Sverige som idag är helt förändrat, men samtidigt inte eftersom grundproblemen har varit desamma hela tiden. Det är volymer och problemens omfattning som är avgörande. 1988 anmäldes 900 våldtäkter i landet. 2020 var motsvarande siffra det tiodubbla, drygt 9 000. 

Jag intervjuade bland andra dömda med utrikes bakgrund som satt inne för våldtäkt och narkotikabrott. Stockholmspolisen säger i programmet att 80 procent av våldtäktsanmälningarna riktas mot personer som har utländsk bakgrund. Även om reportaget är ganska snällt i tonen, så ansågs det djärvt att ta upp ämnet. Redaktionen på Norra Magasinet fick 1989 års Vilhelm Moberg-stipendium av tidningen Arbetaren, bland annat för att mitt program ”inte värjde för svåra och kontroversiella ämnen”.  

Mestadels bemöttes det dock med tystnad, förutom en uppskattande recension av författarinnan Birgitta Stenberg i Aftonbladet, som hoppades att ”kanske kan det här utmärkta programmet leda till ett handlingsprogram som begränsar antalet kvinnor som i framtiden kommer att få sina liv fördärvade av våldtäktsmän”. Sådant var genomslaget då, när vi i stort sett bara hade SvT:s två markbundna kanaler.   

Sedan länge är det knappast klimat för liknande reportage i SvT. Jag antar att det skulle anses som rasism, vilket det delvis också gjorde då. Jag minns att jag arbetade med en person på redaktionen som sa att hon ville gå hem istället för att göra sitt jobb tillsammans med mig.  

I reportaget säger BRÅ-chefen Jerzy Sarnecki att det är viktigt att komma till klarhet med gärningsmännens etnicitet. Det är ett svar han knappast skulle leverera idag. Så här låter det ordagrant när jag undrade varför det inte bedrevs någon forskning i Sverige vad gäller invandrare och brottslighet (knappt tio minuter in i programmet): 

Sarnecki: Under en längre tid har man i det här sammanhanget bedrivit en strutspolitik, stoppat huvudet i sanden och hoppats på att det ska blåsa över. Nu är det på det sättet att vi vet att invandrargrupper i andra länder har olika typer av sociala problem med brottslighet och annat. Det skulle också vara konstigt om detta inte var fallet i Sverige. 

Jag: Om man ska få ta del av invandrarnas del av den totala brottsligheten, då måste man väl ställa invandrarna, oavsett om de är medborgare eller inte, mot resten av befolkningen i en undersökning? 

Sarnecki: Ja, det är givet, men det räcker inte att ställa invandrarna mot resten av befolkningen. Invandrarna är inte på något sätt en hel och homogen grupp. Det är olika nationaliteter och grupper som anpassar sig i Sverige på väldigt många olika sätt. Det räcker inte att titta på invandrarna i stort. Man måste titta på olika etniska minoriteter. 

Brå skulle komma att göra sin första större undersökning om invandrare och brottslighet först 1996, under ledning av forskningschefen Jan Ahlberg. Då tittade man också på olika etniska minoriteter, vilket ledde till ett ramaskri i media. När folkpartiets talesman i integrationsfrågor Mauricio Rojas, inför Brås andra utredning i ämnet 2005, underströk att olika invandrargrupper skilde sig från varandra vad beträffar brottslighet, tvingades han gå i landsflykt.  

Istället fick vi som integrationsminister den invandringsliberale folkpartisten Erik Ullenhag, som ständigt betonade att ”600 000 invandrare går till jobbet varje dag”. 

Mitt program sändes i mitten av december 1989, vilket får anses vara ödets ironi med tanke på att det var då som regeringen Ingvar Carlsson bestämde sig för att införa det berömda Luciabeslutet. På så vis skulle den ohanterligt stora asylinvandringen stoppas, som detta år låg på 25 000 beviljade uppehållstillstånd. Nu skulle bara konventionsflyktingar enligt FN:s deklaration få stanna. Verkligheten blev emellertid inom kort den motsatta, då regeringen Bildt två år senare upphävde beslutet. Med dåvarande folkpartiets socialminister Bengt Westerberg och dito migrationsansvariga Birgit Friggebo i spetsen öppnades gränserna igen. Och på den vägen är det.

Gunnar Sandelin