Om jag skriver något optimistiskt om Sveriges och det övriga västerlandets framtid börjar nog många läsare undra om jag tappat förståndet. Det är inte utan att jag själv blir misstänksam. Har jag haft fel i mina hundratals litanior om alltings undergång? Man vet inte så mycket om framtiden. Snarare kanske man inte vet något alls.

Man kan emellertid troligen lära sig en del av dagens internationella debatt om klimatet ty det mönster som där uppträder visar sig vara det normala när människor, ej sällan även de största hjärnorna, tänker på framtiden. Mönstret är att man inte kan förutsäga det oförutsägbara och därför utgår från att det inte kommer att inträffa.

Tekniska framsteg tillhör det oförutsägbara och de förväntas således aldrig inträffa. Alla har hört historien om chefen för det amerikanska patentverket som mot artonhundratalets slut utredde behovet av framtida tjänster från myndighetens sida och kom fram till att det inte vore nödvändigt med fler patentingenjörer eftersom alla stora uppfinningar redan var gjorda.

Tankefiguren att ingenting som inte finns idag ej heller kommer att finnas i morgon, alltså att det oförutsägbara inte kommer att inträffa, är själva grunden för nästan alla de stora klassiska ekonomernas framtidsförutsägelser.

David Ricardo (bilden) var en av artonhundratalets klassiska ekonomer. Han förklarade elegant att de rika jordägarna på sikt skulle tillägna sig hela nationens ekonomiska överskott och alla andra människor skulle kastas ut i fattigdom. Det berodde på att när folkmängden steg och det behövdes mer mat skulle allt mindre bördiga jordar behöva tas i anspråk. Priset på grödorna, alltså maten, bestämdes av produktionskostnaderna på de senast ianspråktagna, allt sämre jordarna. De rika jordägarna med goda jordar och fortsatt låga produktionskostnader fick med tiden alltmer betalt för sin produktion utan att ha gjort något nyttig insats för att uppnå detta för dem själva så lyckosamma resultat. Till slut hade de alla pengarna. Ricardo bortsåg från den tekniska utvecklingen som sänkte jordbrukets produktionskostnader. Han tänkte snyggt men fel.

Thomas Malthus var en annan framtidspessimist bland de stora ekonomerna. Han observerade att jordbruksproduktionen växte i en aritmetisk serie medan människan förökade sig geometriskt varför det aldrig skulle kunna finnas mat så det räckte. Evig svält skulle vara mänsklighetens naturtillstånd. Sedan kom den helt oförutsedda industriella revolutionen och kullkastade den avancerade tankegång som Malthus hade ägnat sitt liv att tänka ut.

Karl Marx förstod inte heller hur människan kan vända upp och ned på framtidsutsikterna vilket är underligt med tanke på hur han lovprisade sin tids tekniska framsteg. Han resonerade ungefär som Ricardo, men det var inte de rika jordägarna utan de rika kapitalägarna som skulle stoppa hela det ekonomiska överskottet i sina egna fickor medan resten av folket försmäktade i elände. Marx erkände inte den mänskliga uppfinningsrikedomens och handlingskraftens magiska förmåga att dra skam över alla dystra profetior.

(Själva fundamentet för hans undergångsteori var arbetsvärdeläran enligt vilken bara arbetade timmar, inte andliga bidrag till produktionen såsom ingenjörsmässig briljans, skapar värde. Jag tror att det var där tankefelet trängde sig in. Marx behövde arbetsvärdeläran som bevis för tesen att just arbetarklassen, vars bidrag på den tiden kunde mätas i timmar använd muskelkraft, var mänsklighetens befriare. Därmed ville han bevisa att det som andra samhällsklasser hade att komma med inte behövdes.)

Även nu för tiden är världen besatt av idén att det som inte finns idag ej heller kommer att finnas i morgon. Jag tänker på hela det internationella energiomställningsprojektet. Den underliggande teorin verkar vara precis den som extremister som Extinction Rebellion och Greta Thunberg hävdar nämligen att det saknas seriösa alternativ till fossilerna och att vi därför måste återvända till ett förfossilt samhällsliv utan industrialismens välsignelser. Att mänsklig skaparkraft skulle kunna åstadkomma något bra som ännu inte finns – det vill säga ett fullvärdigt alternativ till fossildriften (om det nu är nödvändigt) – ingår inte i det dominerande tänkandet. Det är alltså som vanligt.

Det kommer troligen att visa sig att Greta Thunberg och hennes medextremister på kort sikt har rätt. Just nu står världen oroligt och väntar på om det till vintern ska komma någon ström ur väggurtagen. Om världen ska göra sig fossilfri på några år är stenåldern möjligen nästa station. (Om vi skippar det fossilfria stålet kanske det räcker med att återvända till järnåldern.) Men historien lär oss att sådana reträtter är onödiga, obefogade och vanvettiga. Det är nämligen inte så att det oförutsägbara är osannolikt bara för att det ännu inte syns. Tvärtom är det sannolikt att oförutsägbara och bra saker kommer att inträffa. De rika jordägarna har inte tillskansat sig nästan hela bruttonationalprodukten, kapitalismen har inte förintats i en totaldepression och nya patenterbara uppfinningar görs i allt stridare takt.

En sak man kan lära av historien är att optimistisk förtröstan kan ge minst lika pålitlig vägledning som förnuftsbaserad pessimism.