Henrik Meinander har skrivit en underfundig och klok liten bok: Tikkanens linje (Schildts & Söderströms 2021), i vilken han beskriver framför allt sjuttiotalets politiska händelser utifrån Henrik Tikkanens (bilden) teckningar.  

Lika uppskattande, ja beundrande som han är inför tecknaren Tikkanen, lika kyligt avslöjande är han inför dennes ställningstaganden och bevekelsegrunder. 

Tecknaren ägnade sig ofta åt kritik av USA och andra västmakter medan han aldrig riktade någon kritik mot Sovjet, inte ens inför stormaktens förtryck av små stater som Tjeckoslovakien. Han avbildade militärer som imbecilla grobianer. Urho Kekkonens hårda, intill det auktoritära gränsande styre, fyllde honom med belåtenhet. 

Varför detta? Han kom aldrig över sin rädsla. I fortsättningskrigets slutskede hade han inte kunnat stå emot utan deserterat inför Sovjets våldsamma krigföring.  Han sköt sig själv i handen för att slippa, för att komma ifrån fronttjänsten. 

Därför älskade han status quo. Sina giftigheter ägnade han ofarliga motståndare och fick så rykte om sig för att vara bitsk, obunden och aggressiv.  

Urho Kekkonen och Sovjets gemensamma hårda styrning av Finland tyckte han om. Det gav honom ett lugn och en trygghet som han kunde använda för att slå mot ofarliga mål. 

Lars Vilks var hans raka motsats. Han gick med öppna ögon mot samtidens farligaste och grymmaste makt: Islam. Men denna politiska ideologi, förklädd till religion, var egentligen inte hans egentliga måltavla. Det var det svenska (kultur)etablissemanget. Deras kyla gentemot honom framställde dem själva som de kloka och förståndigas försvar av samhällets svaga, det vill säga muslimerna.  

Vilks död har avslöjat dem. Nu blev det plötsligt helt comme il faut att i stället understryka Vilks självständighet och hans mod att stå emot en totalitär ideologi. 

ur kan denna Hur skall denna omsvängning förklaras? Nu är Vilks död och ofarlig. Att ställa sig på hans sida innebär inte längre risk för hembesök av någon ambitiös företagare i islamsk terror. 

Underskatta aldrig rädslan och fegheten. De rädda och fega ser alltid till att dölja sina motiv under något för samtiden behjärtansvärt. Samtidigt är de giftiga och illasinnade. De skäms ju inför sin egen feghet och hatar var och en som kan tänkas avslöja dem.