På jorden finns omkring 200 nationer. Det främsta organet varigenom dessa hanterar sina relationer år Förenta Nationerna. Bara en handfull stater, till exempel Taiwan, Västsahara och Cooköarna, står av olika skäl utanför FN. Alla de andra är medlemmar.

FN bildades efter andra världskriget när demokratin, gärna under amerikanskt överinseende, som organisationsprincip åtnjöt större respekt än någonsin. Inom FN implementerades demokratin genom att alla länder, oavsett geografisk utbredning, ekonomisk styrka och befolkningstal fick en röst var.

Ungefär 150 medlemsländer är fattiga. De kallades underutvecklade när FN bildades. Nu kallas de utvecklingsländer men de är fortfarande jämförelsevis fattiga. Återstående medlemsländer är rikare. Av dessa ingår 38 stycken i samarbetsorganisationen OECD som av många anses vara en rikemansklubb.

Det hade varit naturligt om den fattiga majoriteten försökt utnyttja sin röstövervikt till att fatta beslut om att beskatta de rikare länderna och därmed till sin egen fördel åstadkomma mer ekonomisk jämlikhet i världen. Detta vore emellertid omöjligt eftersom FN är en stympad demokrati som visserligen tillåter medlemmarna att genom röstning fatta beslut men saknar en våldsapparat för att driva igenom sin vilja. Hela våldskapitalet finns hos de rika länderna.

Detta hindrar inte att den fattiga majoriteten på alla sätt försöker använda FN-systemet för att så gott det går skaffa sig fördelar på de rikare ländernas bekostnad. Till exempel är alla FN:s organ generösa potentiella arbetsgivare där utvecklingsländernas eliter kan få en behaglig försörjning. Det internationella utvecklingsbiståndet är en annan metod att skapa välbetalda jobb och en viss internationell ekonomisk utjämning. Parisavtalet har inrättat storartade möjligheter för ekonomiskt stöd till utvecklingsländernas mest framstående personer. Utsikterna är oändliga.

Men varför går de rika länderna med på den här ruljangsen som mest ser ut som försök att muta utvecklingsländernas ledare för att de inte ska krångla? Det finns flera skäl. Även om de är jämförelsevis fattiga ingår utvecklingsländerna i den internationella marknadsekonomin och det är bättre att deras ledare är på gott humör och ser marknadssystemets fördelar än att de grips av andra ideal (vilket de faktiskt ofta gjorde under kalla kriget när många hotade att bli och faktiskt ofta också blev kommunister eller i varje fall någon sorts socialister). Ett annat skäl är att det kan behövas gemensamma regler exempelvis för sjöfarten och flygtrafiken. Där kan överenskommelser lättast ingås om det finns etablerade institutioner, det vill säga möteslokaler, sekretariat som tänker ut lösningar och fasta mötestillfällen där beslut kan fattas. På liknande vis är det åtminstone tänkbart att upparbetade och välordnade diplomatiska förbindelser kan bidra till att förebygga internationella oroligheter och krig.

Sedan FN inrättades har Sverige – och i nästan samma utsträckning de övriga nordiska länderna – haft en speciell ställning i egenskap av organisationens kanske mest engagerade anhängare och frikostigaste finansiär per capita. Det kan gå att begripa. Efter kriget hade Sverige ett avundsvärt utgångsläge med oförstörd produktionskapacitet och en tradition av neutralitet vilken satt som en smäck när kalla kriget tog sin början. Svenskar som Dag Hammarskjöld passade därför naturligt in som kompromisskandidater. (När Hammarskjöld valdes hade Sovjetunionen redan nobbat fyra föreslagna kandidater.)

FN var en utmärkt trampolin för Sveriges språng ut på den internationella arenan som särskilt Olof Palme lyckades använda för att göra Sverige till de underutvecklades ländernas – som nu kallades tredje världen – favorit. Det är ingen tillfällighet att Sverige alltid gick i täten när det gällde förståelse för och generositet mot den tredje världens länder. Till exempel har Sverige alltid varit det land som gett mest i u-landsbistånd räknat som andel av givarens bruttonationalprodukt. Självklart hyllades Sverige för detta av tredje världen som inför de andra rika länderna ville framhålla Sverige som ett föredöme (vilket inte alltid gjort de övriga i-länderna särskilt förtjusta; flera ansåg att Sverige bara för att främja sin egen ära och berömmelse pressade dem att satsa mer på bistånd än de egentligen ville).

På det viset har Sverige – i varje fall i egna ögon – med FN som plattform lyckats etablera sig som en humanistisk stormakt. I alla stora internationella projekt där det funnits godhetspoäng att hämta har Sverige för det mesta, kanske alltid, legat i täten och visat vägen. Det mest dramatiska exemplet är sannolikt den nu pågående energiomställningen som föddes ur den svenska FN-konferensen om miljön år 1972 och sedan med imponerande uthållighet drivits vidare till den osäkra situation där vi nu befinner oss och många oroar sig för kommande brist på elektricitet.

Men det är ingen tvekan om att Sverige skickligt manövrerat sig fram till en position om humanitär stormakt. Frågan är om det varit gynnsamt för Sverige. Fast det kan vara värt en hel del ansträngning att åtminstone tillfälligt få njuta internationell strålglans.