Jag diskuterade en gång blasfemi med en muslimsk vän, som utan att kunna förklara varför tyckte det var ett allvarligt brott att håna Profeten. Han medgav att det inte lät helt logiskt, eftersom varken Gud eller hans profet skadas när någon uttrycker sig vanvördigt. Inte heller den som tror, då en sant troende inte behöver bekräftelse från någon som inte tror. Ändå är många muslimer övertygade om att blasfemilagar är nödvändiga för att inte samhället ska rasa samman. I Sverige finns till och med ett politiskt parti, med vuxna universitetsutbildade företrädare, som gjort blasfemilagar till en huvudfråga. 

En FB-vän förklarade fenomenet med att i hans hemland hjärntvättas barn från tidig ålder – så när de senare i livet stöter på kritik av Profeten, sker adrenalinpåslaget direkt från ryggmärgen. Snälla och välanpassade personer kan plötsligt bli ursinniga, som om själva orden besitter en ond makt. 

Även Bibeln erkänner att ord har makt. Fast då i en positiv bemärkelse: ”I begynnelsen fanns Ordet”, inleder Johannes (bilden) sitt evangelium. ”Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till”. Längre fram i berättelsen förvandlas Ordet till ”människa”, och när Jesus så småningom talar om frälsningen är det åter igen Ordet som öppnar dörren till det eviga livet.   

Men enligt Mohammed finns bara ett sätt att komma runt den eviga elden, och det är ”lydnad och underkastelse”. I Haditherna berättas om hur han låter döda en poet vars ord misshagade honom. Så ord kan tydligen vara skadliga. I Koranen använder Allah språket till att förklara vilka regler som gäller – och skulle språket missbrukas för att ge felaktig information, måste det såklart åtgärdas. Poeter göre sig icke besvär.  

Bibeln däremot beskriver språket som en manifestation av Gud själv, vilket gör budskapet subtilare. ”Logos” var det första Gud skapade, innan han tog itu med att färdigställa himmel och jord. Och när allt var klart förvandlades Ordet till ”kött”. En tanke jag inbillar mig kan ha bidragit till västerlandets förkärlek för litteratur. I varje fall vår kärlek till språket, som inte bara gett upphov till en ofantlig mängd böcker utan också gynnat självständigt tänkande, trots perioder av hädelselagar. Samtidigt har bokutgivningen i muslimska länder varit ytterst begränsad. 

Ett annat skäl till att islam lider under blasfemilagar tror jag är underkastelsekravet. Total och villkorslös underkastelse strider mot den mänskliga naturen. Människan är konstruerad för att förändra sin omgivning, det var så vi tog oss ur stenåldern. Vi vägrar underkasta oss naturen, trots att den i längden är starkare än vi. Vi sätter oss upp mot våra föräldrar, mot tidigare generationer, till och med den högsta auktoriteten. Judarnas anfader Israel fick sitt namn för att han ”brottades med Gud”. Inte ens döden är vi särskilt villiga att underkasta oss, trots att loppet redan är kört. Det kan se ut som ett dumdristigt drag i vår konstitution, men utan den dumdristigheten hade vi fortfarande varit kvastfeningar. 

Allt detta vill Allah ändra på. Minsta uppstudsighet eller självständighet gentemot Honom och hans profet, leder oss längre ut på ett sluttande plan mot ett brinnande Gehenna. Den energi som tidigare mobiliserades för att övervinna utmaningar, riktas mot islams fiender – som enklast känns igen på sin bristande respekt för Profeten. Eftersom Allah sätter spelreglerna, finns inte mycket vanliga muslimer kan göra åt saken. Mer än att grundligt programmera sina barn, att blasfemi är ondska.  

Läs fler artiklar om islam och hädelse på Det Goda Samhället här