Möjligen är jag överdrivet otålig men jag tycker att debatten om brott och straff i Sverige har stått och stampat på samma ställe i åtskilliga år. Samma förslag om skärpta straff, slopade straffrabatter, mer teknik och fler poliser stöts och blöts hela tiden.

Nej, det är inte riktigt sant ty för några år sedan var det under några månader fråga om att mobilisera militären för brottsbekämpning. I januari 2018 sa Stefan Löfven att han inte ville ”helt utesluta att sätta in militär mot gängkriminaliteten”. Men den idén, vare sig den var bra eller dålig, försvann snart och debatten återgick till det vanliga om fler poliser och strängare straff.

Det som kännetecknar frågan är emellertid inte bara att den står och stampar utan också att den aldrig leder till några åtgärder, inte ens en så enkel sak som att åtminstone temporärt begränsa invandringen. (Sverige taktar i år en bit över 90 000 nya uppehållstillstånd, 250 stycken om dagen, vilket kan jämföras med 150 000 toppåret 2016 då mottagningsapparaten hotade att haverera.) Jag ska inte besvära dig med att än en gång förklara varför det ser ut så här men jag ska framföra en synpunkt på brott- och straffdebatten som förefaller vara grundad i beprövad erfarenhet.

När Rudy Giuliani år 1994 blev borgmästare i New York beslöt han att bekämpa den ökande brottsligheten med hjälp av en ny doktrin – som han säkert inte hade hittat på själv men tog äran av, ty så brukar det vara – som kom att kallas ”krossade fönster-metoden” (broken windows approach). Den bakomliggande kriminologiska teorin är tilltalande enkel och verkar alltså dessutom fungera, nämligen att polisen inte bara ska syssla med grova brott som mordbränder och bombdåd utan också lägga ned energi på att förhindra och beivrare enklare förseelser såsom just fönsterkrossning. Tanken är att människor kommer att lära sig att lagen är på allvar om den tillämpas även på smärre brottslighet. ”Självklart är det skillnad på mord och graffiti”, sa Giuliano själv, ”men de båda brotten befinner sig på samma kontinuerliga skala och ett samhällsklimat som tål det ena blir mer benäget att tolerera även det andra”.

Min observation är att alla de, politiker och andra, som deltar i den svenska debatten om brottsligheten nästan uteslutande intresserar sig för de stora, otäcka brotten såsom gängmord och bombdåd. Man hör sällan någon framföra förslag hur de ständigt grasserande småbrotten ska hanteras, till exempel plankandet i tunnelbanan, gratisresandet på tågen, cyklandet på trottoarer och mot enkelriktat, småtjuveriet i livsmedelsbutiker och så vidare. Det förekommer till och med att småbrottsligheten faktiskt uppmuntras av ledande politiker som när trafikborgarrådet i Stockholm Daniel Helldén (mp) på eget bevåg satte upp skyltar om att enkelriktningen av gator inte gällde för cyklister. (Tilltaget upphävdes senare av Transportstyrelsen men att döma av hur folk faktiskt cyklar så kan en cyklist själv välja om han vill följa Helldéns eller myndighetens beslut.)

Nu kanske du invänder att Giuliani-metoden kanske låter logisk i teorin och kanske fungerade i New York men inte har en chans i den svenska praktiken eftersom polisen inte har tid att haffa folk som cyklar utan lykta eller plankar i tunnelbanan. Det ligger säkert mycket i en sådan invändning men den stora haken ligger nog inte där utan i det allmänna samhällskontraktet vars första paragraf lyder att alla i princip ska ha frihet att göra vad de vill och därefter inte behöva ta ansvar för vad de gjort. Den stora haken är inte en fråga om paragrafer utan om attityder.

Nej, jag vet inte hur man skulle kunna få bukt med denna skadliga mentalitet. Men det har slagit mig att man skulle kunna börja med att förbjuda svenska kyrkans populära psalm 289 som romantiserar kring just en sådan ansvarslös frihet. Om välfärdsstaten behövde en passande hymn skulle den kunna välja just 289:an. Byt uttrycken ”Gud” och ”Guds kärlek” mot ”Välfärdsstaten” så får du se:

Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi frihet fick att bo där, gå och komma,
att säga “ja” till Gud och säga “nej”,
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem

Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar
en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.