Än en gång skakas katolska kyrkan av en pedofilskandal. Den här gången avslöjas att över 200 000 barn har utsatts för övergrepp i katolska kyrkan i Frankrike, under de senaste sju decennierna.

200 000 barn. Nästan en kvarts miljon. Det är svårt att greppa. Allt detta lidande, all denna ångest, all skräck och smärta. Och 3000 rovdjur i prästrock. Det är vedervärdigt.

Det här är inte första gången katolska kyrkan skakas av pedofilskandaler. Det lär heller inte vara sista gången. Oavsett alla ursäkter som kommer från påve, biskopar och präster så finns ändå ett starkt inslag av om inte tillåtande så åtminstone tolerans i den klerikala miljön.

Det är klart att det förekommer pedofiler i andra sammanhang också – i alla sammanhang där det finns barn. Själv tillbringade jag, när jag var katolik, rätt mycket tid med att göra research om pedofilskandaler för att få belägg för att övergrepp är lika vanligt i andra kyrkor och organisationer.

Det skäms jag för idag. Men på den tiden trodde jag verkligen att kyrkan gjorde allt som stod i dess makt för att förebygga och förhindra övergrepp och jag tyckte att den förda debatten ofta var orättvis. Jag hittade dessutom en hel del belägg för att det kunde vara som jag trodde.

Men det spelar faktiskt ingen roll. Det är nämligen något som skiljer katolska kyrkan från andra organisationer och som gör att rovdjuren kommer att kunna fortsätta gömma sig bakom prästkragen, trots allt vackert tal om proaktivt arbete för att förebygga riskerna.

Nej, jag tror inte att det är celibatet. Det vore lite för enkelt. Man kan förstås tycka vad man vill om kravet på att präster ska leva i celibat men varför skulle vuxna män plötsligt bli pedofiler för att de är sexuellt frustrerade? Hoppa över skaklarna med vuxna kvinnor eller män, javisst, men pedofili är ingenting som plötsligt dyker upp med åren bara för att man levt ett asexuellt liv i x antal år. Pedofilin utvecklas långt tidigare i livet, ofta runt puberteten.

Jag tror att katolska kyrkans oförmåga att på allvar göra upp med sina pedofiler handlar om den djupt rotade oviljan att erkänna att rovdjur faktiskt kan nästla sig in på prästseminarier och i andra sammanhang. Ett prästkall är ett prästkall är ett prästkall, helt enkelt. I kyrkans ögon är därför pedofilpräster präster som någonstans på vägen hamnat snett. Det är klart att det är förfärligt – men.

Men. Detta urskuldande lilla ord som säger så mycket. ”De är ändå präster, kallade av Gud. De har ändå gjort så mycket gott. De är bara människor. Alla kan frestas av djävulen. Vi måste be för dem.”

Jag har hört det här många gånger. Inte av katolska lekmän, för tro mig när jag säger att den absoluta majoriteten av vanliga katoliker blir minst lika förtvivlade och rasande som alla andra när sådana här fruktansvärda övergrepp avslöjas. Däremot av präster. Präster som blandar bort korten genom att hellre tala om oskyldigt anklagade kollegor än om sexuellt utnyttjade barn.

Jodå, sådana präster finns – även i katolska kyrkan i Sverige.

Genom att betrakta de här männen i första hand som präster, och först därefter pedofiler, svär kyrkan sig fri från ansvaret för att ha släppt in rovdjuren på prästseminariet, prästvigt dem och gett dem tillgång till barnen i församlingarna. Kyrkan vill helt enkelt inte erkänna att det går att manipulera sig igenom hela den heliga hierarkin. Det blir mer bekvämt att betrakta dem som fromma gudsmän som letts in i frestelse.

I förlängningen betyder det att kyrkan lägger skulden på offren. Inte medvetet kanske, men idén att någon blir pedofil för att han utsätts för frestelse leder direkt till föreställningen att offren bär en stor del av skulden. Det är ett enormt systemfel som försvårar, för att inte säga omöjliggör, en förändring.

Att skandalerna avslöjas först nu, så många decennier efter att brotten begicks, handlar förstås om den maktförskjutning som skett då det sekulära samhället fått större inflytande. Det är inte särskilt längesen katolska kyrkan hade en oerhörd makt, även i västvärlden. Människor var rädda att minsta uns av kritik mot en präst skulle medföra att de hamnade i onåd hos Gud, särskilt som många biskopar bekräftade den rädslan genom att mörka brotten. Men i allt fler länder har kyrkan tappat sin makt och människor vågar nu berätta vad de blivit utsatta för, därav alla avslöjanden i länder som USA, Australien och Frankrike.

I de länder där kyrkan fortfarande är mäktig och där prästerskapet har en särställning har vi hittills inte sett några avslöjanden. Men det är naturligtvis bara en tidsfråga innan de kommer. När katolikerna i delar av det forna östblocket, eller i de kristna miljöerna i Asien och Afrika, skakar av sig oket och vågar berätta kommer det att visa sig att de övergrepp som hittills avslöjats bara är toppen av ett isberg.