Som allt mänskligt måste demokratin ständigt analyseras på nytt med nya intellektuella verktyg för att dess kaleidoskopiska förvandlingar ska uppenbaras. Men allt måste starta från utgångspunkten som var den blivande nya statsbildningen USA i sjuttonhundratalets Amerika.

De amerikanska grundlagsfäderna hade en enda ambition med sitt nya demokratiska system: att med alla medel förhindra uppkomsten av just det de så framgångsrikt hade bekämpat i sitt befrielsekrig mot England, nämligen en egennyttig härskarmakt som inte stod på folkets sida. Den amerikanska konstitutionen, som blev förebilden för alla demokratiska grundlagar världen över, hade därför två strävanden, för det första att folket skulle kontrollera sin överhet genom att själv utse den i allmänna val, för det andra att tvinga överheten att respektera ett antal nyinrättade näst intill heliga fri- och rättigheter för folket såsom yttrandefriheten och äganderätten.

Ett halvsekel efter USA:s skapelse reste fransmannen Alexis de Toqueville dit för att syna statsbygget och fundera över hur det skulle kunna gå snett. Han identifierade ett möjligt konstruktionsfel. Amerikanerna hade byggt ett starkt försvar mot uppkomsten av en fientlig och girig despoti, sa han, men inte mot en välvillig och ömsint despoti, som med folkets goda minne och full av omtanke om de svaga medborgarnas välfärd, skulle skaffa sig total kontroll över medborgarna och för dessas egen skull styra över varje detalj i deras tillvaro. Om Tocqueville faktiskt såg några tecken på denna fara eller om han bara lät sin fantasi löpa fritt kan jag inte bedöma men om han hade kommit tillbaka nu, tvåhundra år senare, och betraktat den moderna välfärdens välde av prussiluskor hade han nog själv förvånats över sin klarsynthet. Så här skrev han:

Över denna människomassa reser sig en oerhörd förmyndarmakt, som åtar sig att ensam sörja för dess behov och vaka över dess öde. Denna makt är absolut, minutiöst noggrann, och fungerar med fullkomlig regelbundenhet; den är också förutseende och mild. Den skulle likna en fader – om den som en fader hade till uppgift att förbereda människorna för det vuxna livet; men den försöker i stället att oåterkalleligen kvarhålla dem på barndomsstadiet… Den sörjer för deras trygghet, förutser och tillfredsställer deras behov, underlättar deras nöjen, leder deras viktigaste angelägenheter, dirigerar deras näringsliv, sörjer för återväxten och fördelar arven. Ack att den inte helt och hållet kan befria dem från besväret att tänka och mödan att leva!

Det andra stora hotet mot demokratin förutsåg han inte men det följer som ett resultat av den fara han pekade på. Det är den mentalitetsförändring som blir följden av den invasiva socialsekreterarstatens gradvisa maktövertagande (som jag likt en samtida Tocqueville har skrivit om åtskilliga gånger, till exempel här). Den demokratiska statens huvuduppgift var ursprungligen att värna folkets rättigheter inte bara mot statens egna översittartendenser utan också mot frilansande våldspretendenter såsom tjuvar, rånare, maffior och kriminella gäng. För att lyckas med detta behövde demokratin utrusta sig med en mycket beslutsam och potentiellt våldsbenägen polismakt, en Leviatan enligt Thomas Hobbes beskrivning.

Här uppträder en svår social motsägelse som världen först på senare år blivit varse. Det är att de människosyner som frodas i socialsekreterarstaten och Leviatanstaten (eller låt mig säga socialnämnden och polisen så du förstår vad jag menar) är helt oförenliga. Leviatan betraktar i princip alla människor som brottslingar som egentligen borde buras in. Socialsekreteraren menar tvärtom att alla människor är offer för omständigheter och därför borde få terapi, bidrag och en bostad på kommunens bekostnad.

Det kommer därför till en konflikt mellan dessa människosyner. De kan inte samexistera. Det leder till ett krig om vilken av kontrahenterna som ska styra det samhälleliga tänkandet. I Sverige har socialsekreterarstaten vunnit vilket är förklaringen till en sådan som förre polischefen Dan Eliasson som lägger huvudet på sned och ömkar mördare. Ett sådant samhälle har inneboende spärrar mot att försvara sig mot brottslighet. När staten förlorar sitt våldsmonopol måste den gå under.

Jag kan inte se någon bra lösning. Om vi hade levat i Latinamerika, där militären av historiska skäl ofta är demokratins garant, hade vi kanske kunnat hoppas på armén. Men vi lever inte i Latinamerika.

(Kopplingen mellan militären och demokratin syns tydligt i exempelvis Brasilien. År 1889 upphävde militären kejsardömet och införde en republik som några år senare fick en grundlag enligt den nordamerikanska förebilden. Det fanns ingen stark civil medelklass som kunde agera barnmorska åt demokratin. Därför gav historien denna uppgift till militären som dessutom var jämförelsevis välutbildad i modernt vetenskapligt tänkande i form av den så kallade positivismen. Positivismen var en av de ursprungliga sociologiska tankeriktningarna. Läran utgick från att samhället följde lika exakta regler som himlakropparna och fysiken och hade därför föresatt sig att avslöja dessa hemligheter. Dess paroll var ”ordning och framsteg” vilket noterades på den brasilianska republikens nya flagga.)